Aftonbladet – 22 juli 1848, sida 2

Vääf förutsåg icke längre kunde skyddas, emedan nachintillverkningen af linneväfnader allt mer och ner kommer att taga öfverhand ech ruinera desse rbetare. Jag delar hr Raäfs åsigt i detta afseenle, men just derför tror jag att man genom sucessif nedsättning i tu!len småningom bör bereda lem på hvad som hända skall, och icke, genom att vibebålla den öfverdrifvet höga tullen, narra dem tt hålla sig vid en sysselsättning, hvarmed deicke kunna i längden fortfara, emedan bomullsväfverierna i alla fall komma att uttränga dem. Jag har sjelf under mina resor sett i Flandern följden af stt lintillverkning alltför mycket skyddas. I längden aftager den i alla fall, och man måste småningom vända sig ifrån en näring, som icke kan bestå konkurrensen med machintillverkningen Jag upprepar dock ännu en gång, att jag icke är någon vän af stora och hastiga förändringar, men att småningom bereda arbetaren på hvad honom föreslår, anser jag lämpligt. Hvad angår alt jag icke skulle hafva svarat å hr Rääfs invändning att det lin, som kommer utifrån, är skörare, så tror jag att tillverkarne i detta fall väl komma att se sig em sjeffva, och om de då finna detta lin icke vara så godt, så skola de väl betala mindre derföre än för annat lin. Hr von HARTMANSDORFF: Jag bar önskat att tullen på lin måtte blifva oförändrad, icke derför att jag tror husslöjden derigenom kunna vidmaktbållas. Jag har, likasom grefve Sparre, sett maschinspånad af lin i andra länder, och derigenem blifvit öfvertygad om omöjligheten för vära spinnare för hand att i längden kunna uthålla täflan med tillverkningen på andra ställen. Man har således här att tala om tullen på lin såsom något säkert skydd för linneväfnaderna såsom husslöjd. Denna hbusslöjd kommer ovilkorligen att falla för fabrikerne, bär såsom annorstädes; men man bör söka upprätthålla den så mycket som möjligt är för att icke få försörja en mängd fattiga menniskor, hvilkas försörjande på annat sätt man icke har utväg till. Det förhåller sig utan tvifvel såsom hr Rääf, och jag tror väl några andra talare, hafva anmärkt, att många ibland dem, som spinna linet och som väfva deraf, derjemte odla det; och föreningen af dessa näringsgrenar gör alt de kunna åstadkomma varan för ringare pris, än om de blott spunne och väfde. Jag tror äfven att de bättre förstå att behandla det lin, som de sjelfva hafva odlat, än om de få en främmande vara, som är sjörött och har andra egenskaper. Då förstå de icke så väl att behandla den; och deraf uppstår förlust. Af kommerskollegii uppgift synes, huruledes hampa har varit införd i Sverige under de sednare åren, ända till ett belopp som uppgår till 40,000 sk, och åren 4845 och 1846 uppgick de till 9800 och 40,400 sk8. Men hvad är deremot förhållandet med linet? Jo, af obäckladt lin infördes i Sverige, år 4845, 34 sk, M. H;, och 1843 18 483. Detta visar följaktligen att det lir som i Sverige spinnes, är på det hela taget i Sve. rige odladt. Om också linspånaden och linneväfnaden i Sverige upphör, så är det icke derföre sagdt, att äfven linodlingen skall här upphöra; och hvarföre skulle vi icke understödja denna, liksom andra nyttiga växters odling. Förhållandet är således, såsom jag säger, helt olika med hampa och lin, och jag boppas således att ridd. och adeln icke måtte, med anledning af det beslut, som fattades i afseende på hampa, vidtaga ett dylikt i afseende på linet, när förhällandet dervid är skiljaktigt. :Jag anhåller således att ridd. och adeln måtte vidblifva 4845 års tulltaxa. . Frib. CEDERSTRÖM: Såsom anledningar till bifall till utsk:s framställning förmäles, dels att et! sådant bifall skall åsyfta ett understöd för linneväfnadsindustrien, dels ock, på sätt grefve Sparre yttrat, innefatta ett varningsord för bemälde näringsidkare, isynnerhet för så vidt de äro med husflit sysselsatte och aldrahelst när linodling tillika af dem utöfvas, att deuti en icke aflägsen framtid skola röna oöfvervinneliga hinder för sin tillverkning, hvilken ej i längden förmenades kunna uthärda en i stort drifven maschinfabrikations medtäflan. Den sednare betydelsen, nemligen af,ett varningsord, tror jag nog skulle af näringsidkarne klart uppfattas; men jag hoppas att icke detta höglofl. stånd, och icke heller de öfriga riksstånden mätte lägga handen vid ett sådant förstörelseverk, Hr von Hartmansdorff har redan anfort det skäl, hvarigenom det blifver tydlift, att ridd. och adeln icke begår någon inkonseqvens emot sitt beslut i afseende på art. hampa, derigenom att ståndet vidblifver 4845 års taxa, hvad beträffar lin. Det lärer väl icke kunna nekas att, om Sveriges jord ej lemnar lönande: fält för hampans plantering jordmänen dock i ganska mänga trakter lämpar sig väl till linfrösådd. Af detta och flera redan an. förda skäl, anser jag ganska angeläget att, för der inhemska linodlingen och den derpå grundade spånadsoch väfnadsindustrien, man måtte vidblifve den hittills gällande taxan. Hr HJERTA, L.: En värd talare har yttrat, at man borde söka så länge som möjligt upprätthålle husslöjden, äfven om den framdeles måste gifve vika. Jag kan icke förstå sammanhanget mellar försats och eftersats, då den värda talaren i sir eftersats kommer till det resultat att man för at! skydda denna slöjd borde bibehålla den höga tul. len på räämnet. I alla öfriga frågor, som ridd och adeln förehaft ang. tullbestämmelserna, har de: synts som om man följt en motsatt åsigt. Hvarföl icke då äfven vid detta tillfälle göra detsamma:! Frågan om maschinernas inblandning här, tror jag egentligen icke vara något som hör hit. Antingen lin spinnes på maschin eller för hand, så är det i alla fall samma slags råämne, som dertill användes. Frågan om spånad, antingen på maschiner eller bandrockar blir således en sak; frågan om tuller på lin en annan. Detta har jag velat nämna för att förekomma den farhåga, som skulle kunna hemtas från det argument, hvilket grefve Sparre måhända icke fullt ändamålsenligt använde såsom skäl För min del skulle j2g tro, att om man vill upp: rätthålla sjelfva linneslöjden så måste rätta sätte derii!l vara att så länge som möjligt sätta idkarn deraf i tillfälle stt kunna konkurrera, derigenon att de hafva sitt råämne för billigt Pris. Hr PRINTZENSKÖLD, C.: Hr Bjerta har fun. nit en talare här icke hafva varit fullt konseqavent