Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 3

Majoren: Krigsmakten förlorar sitt urgamla anseende och sina minnesrika uniformer! Hofpredikanten: xReligionen undergräfves. Inga biskopar; bara komministrar lp Majoren: Idel kommunism, ingen ståndsskillnad !) Hofpredikanten : Skräddaregesäller blifva talare!, å Majoren, med fasa: Och aristokrater blifva skräddaregesäller. ; Hofpredikanten: Tiden är inne. Presterskapet måste väckas! Majoren : Riddarhuset skall skakas af min varma fosterlandskärlek; Vänta, Svansenius, vänta, vi få väl riksdag, vi få väl riksdag! !x . . . . . . . . . 0 I FÖNSTERNICHEN. Löjtnanten : suckar. Isabella: suckar. Löjtnanpien: En man, som älskar sannt, glömmer sina egna qval för hennes, som ligger hans hjerta så nära. Han ville med glädje offra år af sitt lif, om han dermed kunde köpa ett enda ögonblicks lycka åt henne, som han tillber. Att klaga öfver sin egen olycka är fegt; men att lida för andra är mannen, är kärleken värdigt.n Isabella : Och den olyckliga qvinnan emottar, med hjertats varmaste tacksamhet, hvarje ömt medlidande. Hon känner sin tunga börda lättare, då den delas af elt väsende, som för står henne rätt; men också hon känner söllheten af en uppoffring, och hon beder derför innerligt: glöm, glöm den olyckliga!n : Löjtnanten, ömt: Isabella, kan ni för mig tala om glömska, kan ni, endast ett balft ögonblick, tro att det är mig möjligt, att glömma den, som är mitt lif, min själ, min himmell . Isabella, rörd: pUtan er, Ferdinand, hade jag för länge sedan varit alldeles förkrossad. Ni är den sol, som bevarat mitt hjerta från att förstelna, under den vinterköld, hvaraf det är omgilvet — alt jag ännu lefver, derför