Aftonbladet – 8 juli 1848, sida 2

ver Tabellkommissionen sjelf, att dödligheten här förhåller sig till folkmängden som 4 till 22 och ett brutet tal, hvilket utvisar ett ännu beklagansvärdare förhållande än för det nyss uppgifna året särskildt. För all finna en ytterligare jemförelsepunkt i afseende på nyss skildrade omständigheter, kan tillika nämnas, att i de tätast sammanbyggda och såsom mest osunda ansedda städer i England, går likväl icke dödligheten i medeltal till mer än 4 af 37 af folkmängden i dessa städer öfverhufvud ; således är den ännu en half gång större i Stockbolm än ij någon af det sistnämnda landets städer. Då ett sådant faktum är gifvet — och en mängd andra dylika kan hvar och en sjelf igenfinna i Tabellkommissionens berättelse — så måste detsamma ovilkorligen framkalla den frågan: hvad kan orsaken vara till ett så bedröfligt resultat — till en så fasansvärd skilnad emellan förhållandet i hufvudstaden och det öfriga riket ; hvilken är den lömska fiende, som oallåtligen i tysthet smyger omkring mellan våra höga hus och afdagatager årligen nära 2000 personer af Stockholms invånare, som efter naturens ordning sannolikt ännu skulle lefvat, om de bott på landet eller i en apnan stad? Det torde vara få, som ana eller tänka på, att den nyss angifna dödligheten är så stor, att om en lika lång lifstid i medeltal räknades fördelad på hvarje person, så skulle hela Stockholms befolkning vara bortsopad och hvila i grafven inom hvart 23:dje år, Och detta är ingen inbillning, utan den dystra, förfärliga verkligheten i hela sitt allvarl — Man ser således, att det finnes inom det dagliga lifvet några orsaker, hvilka skörda flera offer, än kolerafarsoten kan göra vid sina tillfälliga hemsökelser : offer, hvilka ännu kunnat njuta lif och helsa, om de vistats på annat ställe. Det synes följa af sig sjelf, att en sådan onaturlig förkortning af lifstiden icke kan äga rum utan i förening med en stor massa af fysiskt lidande, som tär på kroppskrafterna, och redan detta lidande, som måste härledas från yttre inverkningar, hvilka existera här i hufvudstaden mera än annorstädes, påkallar en deltagande uppmärksamhet. Det är skada, att Tabellkommissionens berättelse här icke lemnar någon synnerlig vidare vägledning, och jag känner icke huruvida någon af hufvudstadens herrar läkare anställ några speciella forskningar öfver ett förhållande, så värdt vetenskapsmannens behjertande. Blott ett yttrande af negatif beskaffenhet finner man bärom hos Tabellkommissionen, nemligen att den förmodan, att sjelfva klimatet och den lokala belägenheten af Stockholm mellan berg och sjöar skulle vara osundare än andra orter i allmänhet, enligt anställda undersökningar skall befunnits ogrundad. Men i samma ögonblick detta antages, så följer äfven oundvikligt den slutsatsen, att den stora mortaliteten måste härröra ensamt från orsaker, som det kunde ligga i menniskornas egen makt att i väsendtlig mån undanrödja. I första ögonblicket är man då frestad att framställa den frågan: huruvida icke ett öfverdrifvet bruk af bränvin eller andra utsväfningar hufvudsakligen bidrager till lifstidens förkortande. Detta kan ock visserligen i så måtto icke vara utan all grund, som dödligheten befinnes vara ej obetydligt större bland mankönet, än bland qvinnorna, som på det hela lefva mera måttligt i mat och dryck än männerna. Likväl bör ej för mycken vigt läggas på denna omständighet ensamt; ty äfven om man afräknar detta öfverskott och hvad ett hårdare arbete medtager af männernas krafter, blir den större proportionen af mortaliteten här i staden emot det öfriga rikets så betydlig, att problemet ännu återstår att lösa; och dessutom supes icke så litet bränvin äfven i det öfriga landet. Ett djupare elände inom en del af hufvudstadens fattigaste befolkning här, än på andra orter, kan måhända vidare i någon mån utgöra en bidragande orsak till den större dödligheten, men kan ej förklara det hela, då antalet af dem, som äro så fattiga, att de emellanåt måste lida af svält, visserligen är ganska stort, och långt större än det behöfde och borde vara, men likväl i proportion till befolkningen i det hela icke större här, än inom riket i allmänhet; ty äfven i andra orter finnes, enligt tabellverkets uppgifter, en stor mängd utfattiga Personer, då mången torpare och backstugusittare på landet under någon del af året får med sitt hushåll nöja sig med en så mager kost, alt den dagliga dieten för dem gränsar till svält. Dessutom skulle icke denna omständighet vara tillräcklig att förklara den förskräckande skilnaden i dödlighet ibland barn under 3 år emellan hufvudstaden och riket i öfrigt, hvarom sifferförhållanden förut blifvit åberopade.