Aftonbladet – 5 juli 1848, sida 2

edningar, som de här omnämnda, snart vorel att belara. Att uppresningen till en stor del kan tillskrifvas dylika orsaker, vinner också ett ytterigare stöd af den omständigheten, att rörelsen börjats på en gång på många serskilda punkter, och oaktadt hvarken militärskolorna eller några notabiliteter af känd ioflytelse och anseende deltagit deri, likväl ingalunda synes hafva saknat en gemensam hemlig ledning, hvars rätta beskaffenhet ännu återstår att upptäcka. Men under antagande af alla dessa-omständigheter, skulle det likväl vara svårt, om icke omöjligt att förklara, att ett antal af 30,000 insurgenter, såsom det uppgifves, hade kunnat så lätt och hastigt förledas att våga det yttersta med en sådan fanatism, som här visat sig, till förmån för en eller annan personlighet, så framt icke ett serskildt och vida starkare element dervid tillika hade kunnat tagas i anspråk, nemligen en del af de arbetande klassernas egen öfvertygelse, att de härvid stridde för sin egen existens samt för en princip eller id, som de ansågo helig; och denna sida af saken lemnar ett nytt märkvärdigt bevis på trons makt öfver menniskorna och på det välde, som förvillelsen kan utöfva äfven inom ett samhälle, som står högt på civilisationens skala. Man kan icke dölja för sig sjelf att dessa resultater hafva sitt ursprung uti den riktning som sakerna fingo genom några misstag vid den första provisoriska regeringens tillsättning, efter Februarirevolutionen. Man fann, bland de de vid utnämnde ledamöterna, namnet på en bittills nästan alldeles okänd man, som icke bade annan titel än parbetarex. Den naturliga slutsa:sen häraf var, ått denne person troligen vore ett utmärkt snille, som genom siva stora, medfödda egenskaper snart skulle visa sig vuxen en sådan plats, eburu han nästan såsom genom en händelse blifvit utropad bland de öfriga. Imedlertid bar det sedan visat sig, att han icke egde några talanger, som höjde honom öfver mängden. Det enda anspråket, hvarföre han utnämndes, var således, att han var arbetare. Detta utgjorde ett omätligt misstag, icke derföre, att egenskapen af arbetare kun de böra utesluta honom ifrån rättigheten alt deltaga i styrelsen, utan emedan det måste ingifva den oupplysta mängden den oriktiga och vådliga tankan, att öfverlägsenhet i snille och karakter vore en öfverflödssak för den, som skall taga makten i sina hander. Det utgjorde således en förvänd tillämpning af den annars i många fall sanna jemlikhetsprincipen, och medförde den olägenheten att framkalla och egga en mängd ärelystnader; en olägenhet som man i alla fall vanligen ser uppdyka på ytan vid stora politiska förändringar. Ett annat och kanske ännu större misstag var, att insätta Louis Blanc i styrelsen; Denne unge man, som aldrig försökt sig i det praktiska statslifvet, uten förut ensamt lefvat af sin penna, börer till det slags skriftställare, som helt och hållet fått sin reputation genom en viss talang i stil och framställningssätt; men han har tillika i många år umgåtts med den fixa id6, som nu förnämligast synes bafva dragit öfver Frankrike större delen af det elände, hvaraf det hotas, nemligen alt staten borde blifva förläggare för alla näringar. Detta postulat bar han drifvit i många år, utan att ännu någonsin hafva kunnat uppgifva en praktisk utväg huru det skulle verkställas; men denna ihålighet har han sökt dölja dermed, att han åt silt svärmeri gifvit namn af arbetels organisation, samt derigenom sökt att upphöja sina svamlande fraser till rangen och värdigheten af ett system. Under allt detta har han tillika icke försummat att predika mot täflan och emot kapitalerna, alldeles såsom om uti det förmenta systemet skulle ligga en hemlig trollkonst, med hvars tillhjelp hvar och en, som ville arbets, skulle kunna slå sig väl ut, utan behof hvarken af täflan eller kapitaler. Med en viss oförneklig känsla af deltagande för den lidande och värnlöse, som ger sig tillkänna i alla hans skrifter, är han derjemte, såsom det ofta händer med sådana ihåliga frasmekare, hvilka icke kunna försvara sig med annat än deklamationer, mycket retlig vid motsägelser samt inbilsk och fåfäng i tankan om sin egen ofelbarhet. Nu bör man väl märka följande. Så länge Louis Blanc var tidningsredaktör, hade den tidning han först utgaf, hvilken hette Le bon sens, äfvensom en påföljande månadsskrift: Organisation du travail (arbetets organisation) så litet anseende, att hans deruti framställda idcer af alla vetenskapsmän betraktades såsom ett dåraktigt fantasispel; och båda dessa tidskrifter måste upphöra, af brist på abonnenter, oaktadt de länge upprätthö!los genom betydliga uppoffringar af några få enskilda, på grund af det filantropiska syftemålet. Men imedlertid hade likväl hans deklamationer, som för öfrigt voro uppblandade med många riktiga, väffande och väl framställda anmärkningar emot det rådande slöseriet, korruptionen, immoraliteten och likgiltigheten för de lägre klassernas sak under Ludvig Filips reIgering, banat sig väg till den arbetande klassen. som härvid tog skalet för kärnan och börjadt fästa sig vid uttrycket om arbetets organisa tion, såsom ett lystringsord, hvars rätta inne håll den i sjelfva verket icke förstod att be. Idöma. men som den mer och mer började he