Aftonbladet – 29 juni 1848, sida 3

mA ar den och omsorgsfullt uppdämda vid ändarna. pel jenade till att uppfånga det på guld rika vattnet,: bvilket qvarhölls tilldess det hade afsatt sin bottensats. Vattnet aftappades sedan sakta, och den sanliga gyttjan på bottnen af den artificiela kanalen innehöll nu guldsand. I andra bäckar erhöll man på samma sätt diamanter. En jettelik negrinna, med en kort italiensk tobakspipa i sin breda mun, gjorde les honneurs för gästerna. Det var 5:a Matura, en af herr Dujours konkubiner. ! Stör honom icke, hviskade bon till naturaliesamlaren, då han nalkades den gamle mannsn, som, utsträckt på marken, gräfde med båda händerna i gyttjan af en kanal, och omsorgsfullt tog upp guldkornen, läggande dem på sidan om sig i en liten låda. Stör honom icke; — han får stundom konvulsioner, när han afbrytes. Han måste hafva sin bestämda qvantitet; — der ligga vågskålarna. Han väger sitt guld och sina diamanter, och inpackar dem omsorgsfullt. Derpå begär han sin aftonmåltid, och en neger bringar honom bref, som om brefföraren hade kommit. Herr Banko hade satt sig nära Closting och såg på den gamle mannen, hvars ansigte bar det förvridna uttrycket af en stilla galenskap. midt under spåren af fordna ädla drag. Ett groft hvitt hår föll öfver hans höga, breda panna, och hans ostadiga ljusbruna ögon stirrade på gyttjan, och sågo ingenting annat än guld och diamanter. Jacka och pantalonger, som voro styfva af den gyttja hvari han gräfde, utgjorde hans drägt. En tennstjerna på hans bröst, många olika band i hans knappbål; och ett band knutet under hars knä, som skulle föreställa strumpebandsorden, voro hans prydnader. Han slutade sitt dagsverke, tog upp vågskålarna, och tycktes ovanligt nöjd med resultatet. Han satte sig derpå i en befallande ställning, medan han vände sig till en trupp pegrer, som ingen mer än han själt såg. Han berömde den ena och bennade en annan, beklagade en ait hafva väckt misstankar att hafva sväljt en diamant, samt befa:lte en annan att stänga in honom och gifva honom en flaska bäfverolja, samt icke släppa honom ut förrän oljan hade verkat. Efter dessa mått och steg trefvade han sig till en bänk nära dörren, satte sig sakta, ständigt stirrande framför s g, utan att taga notis om någon, befallte fram sin måltid, och frågade om brefföradast hade kommit (hvilken i förbigående sagdt endast visade sig på sin höjd en gång i månaden, om ingen särskild händelse fordrade en brefväskas fortskaffande till bergstrakten).