Aftonbladet – 21 juni 1848, sida 2

var klippig, och att det vore ganska svårt att begrafva liken der, emedan klipporna först måste bortsprängas. . Bograf dem då i djefvulens namn på marken derutanföre, hvar ni vill — så att jag slipper att se de döda kanaljerna i morgon., Isabendas list hade lyckats. Hon vågade äfventyra, att hennes herrskarinna kunde upptäcka osannfärdigheten af hennes berättelse; ty ingen svårighet mötte att gräfva en graf på det stället. Men hennes qvinliga bjerta, ehuru i en svart färgad kropp, riskerade misshandling och till och med semma död, som hade bortryckt hennes älskare. Hon handlade enligt sina rena och djupt sårade känslor, ty hon förlorade en vän i Anastasia och en älskare i Apollino. Husmodrens lågsinthet och känslolöshet, som såg På ingentiog annat än sin pung, och aldrig såg något, som icke kunde gripas med handen, tillät henne icke att blicka in i en svart persons hjerta, synnerligast som hon svårligen skulle hafva anat en rörelse af sådana känslor hos en hvit, emedan hon, såsom hvar och en annan, dömde andra efter sig sjelf, och icke kunde tänka sig några ädlare känslor än de låga, hvari hon sjelf dvaldes. Isabenda skyndade genast tillbaka till sina vänner, som, stående på den orena platsen omkring liken, med orolig väntan afvaktade r sultatet af det af dem uppgjorda försöket. I stället för att afgifva furiens svar i ord, sjönk hon med tårar och snyftningar ned vid Appollinos kroppDe öfriga negrerna, från den äldsta gråhåring ned till det yngsta barn, stodo i talrika grupper onikring. Deltagande för offrens rysliga öde ech qväfda känslor af hämnd mot den kristna mörderskan hade församlat dem till den sista kärlekstjensten, begrafningen. De sågo alla tyst på Isaben-a, seende i utbrottet af henn:s sorg ett afslag på hennes billiga önskan, den ingen af dem skulle hafva haft mod att framföra. Ingen vågade yttra en fråga. Isabenda stod derpå hastigt upp, och gaf dem genom ett tecken att förstå, att de skulle taga liken och följa benne. Hon skyndade sadan före dem öfver marken till en kulle, hvarest ett ensemt palmträd reste sin majestätiska krona. Här! här!s hviskade hon med darrande röst, seende oroligt tillbaka mot fszendan, som om kon fruktade, att den hvita furiens förbannelser skulle nå henne, innan verket var fullbordadt. Här; men skynda! upprepade hon, och bad dem gräfva en stor gemensam graf för de tre andra liken, och en särskild för Plutos.