Aftonbladet – 21 juni 1848, sida 2

bladet visa annat, än alt det som Sverge redan gjort, innefattar allt det bistånd, som erfordras såsom nkraftfullt understöd för en bemedling,? Men nu synes det nästan påtagligt, som om man ville göra allt i verlden på det saken icke må stadua vid den punkt, som den svenska Regeringens not enligt ordalydelsen antyder. Att danskarna äro ytterst angelägne, att om möjligt förmå Sverge att upptaga deras sak såsom sin egen, är icke underligt, särdeles med den stora förblindelse och ensidigbet hvarmed till en del frågan af dem betraktas och under intrycket dessutom af den verkliga oförrätt, som tyskarna tillfogat dem; men detta är ännu intet fullt skäl för Sverge att våga sina krafter för detta krig. Man skulle då åtminstone väntat alt vederbörande sjelfve, nu då de stora rustningarna synas tyda på någon mera vidtutseende plan, skulle, i fall afseende göres på opinionen, söka bevisa krigets oundgänglighet genom utredning af de diplomutiska underhandlingarnes gång, hvaraf det väl borde röja sig om Tyskland vägrat att uppgöra saken fredligt, på antagliga vilkor? Har man försöat detta? Nej, man har tvertom undvikit att vidröra den sidan af saken. Det ser således ut som om man ej påräknade någo! stöd för sina härnadsrop genom en sådan undersökning af sakens ståndpunkt. Måhända skulle en dylik just leda till det resultat, att det är Danmsrk, men icke Tyskland, som nu lägger hinder i vägen för en fredlig lösning af frågan. Men sku!le Danmark icke antaga de bemedlingsvilkor som af en fredskongress kunna komma att med afseende på ömsesidiga rättsförhållanden bestämmas, samt med blindt trots kasta sig in i e:t ruincraude krig, så upphör i samma stund Sverges moraliska förbindelse alt anse dess sak som sin egen, och det blefve en politisk dårskap att understödja ett dylikt oförnuftigt företag, som, såvidt profana ögon kunna se, ofelbart skulle störta såväl Danmark som Sverige i en statsskuld, hvilken under en hel mansålder skulle tära på nationernas välstånd och undergräfva industrien, som först på sednare åren hunnit bemta sig något efter föregående kraäftuttömningar. Må man blott erinra sig att 1814 ars fälttåg i Norge kostade Sverige den lilla artiga summan af 42 millioner riksdaler banko; jemför sedan dermed de mångdubbelt större krafter som skulle erfordras för att mäta sig med en så materielt öfverlägsen motståndare, som Tysklands förenade makter, samt den af kriget följande svagheten, som kunde göra landet till ett lättare rof för en fiende. Lägg slutligen tll allt detta: det rent af antiskandinaviska, det oförnuftiga, uti att tända Tysklands hat mot den skandinaviska norder, i stället att i ett vänskapligt förhållande till detta i sin enbet maktiga folk söka ett naturligt stöd för en sann skandinavisk politik — och slutsatsen blir ej tvetydig. Vi hafva åtminstone icke velat genom en feg tystnad, eller ett servilt rökande, lemna tillfälle till den förevändningen efteråt, såsom man fått höra vid andra tillfällen : hvarföre teg pressen, när den bordt tala?