Aftonbladet – 15 juni 1848, sida 2

till framgåog. Det allmänna ropet på reform är ett fenomen, som förtjenar att gifvas akt på; måhända är det en politisk förkylning, som med något starkt svettmedel borda fördrifvas, måhända är det något ännu allvarsammare. Reformens mots:åndara torde hafva varit öfvertygade att opinionen för saken var konstlad, framkallad af skriblerer, härmad efter utifrån hemtade hugskott; men af hvad som på sednare tider passerat, borde vederbörande hafva vunnit bättre upplysning. Det må vara sannt, att icke alla de som opinera kunna bestå en sträng examen i statsläran, men opinionen är ändtligen ense derom att ett klassförslag icke duger. Man har uttalat principer å ena sidan och å den andra. Regeringen har slutit sig till en sådan — förmögenhetsprincipen — och i all hederlighet föreslagit en derpå grundad representation. Det kan så vara att uppgöra förslager a priori, men man måste väl göra något afssende på för handen varande förhållanden; i så fall uppfyller förslaget icke hvad deraf kan fordras. I financielt hänseende skulle det hafva sin fara; men det har lyckligtvis föga utsigt för sig, vådan är således icke så stor. Felet består deruti, att det är en representation som braskar för mycket och vågar mer än den har råd till: en förmögenhetsrepresentation måste gå sönder, emedan den misstager sig på folkets förmåga i vitalfrågorna, d. v. s. folkets förmåga att bära skatter. Föreger man sig hafva åsyftat att inrymma det lägre folket i representationen? Men då hade man icke behöft det der strecket graderad röstskala Man vill förekomma det lägre folkets, fattigdomens öfvervigt och en deraf följande ochlokrati, för hvilken man med skäl fasar; det finnes goda försigtighetsmått häremot: indirekta val, stora valkretsar, absolut röstpluralitet. I det nu framlagda förslaget stå privilegierna qvar, de hafva blott öfvergått i andra händer: representationsrätten tillfaller till största delen de förmögna, en liten bit är lemnad åt det lägre folket. Den tiggare-representation vi nu ha, är då mycket bättre. Förslaget skall vara ett förmedlings-, ett förlikningsförslag. Men när man skall förlika folk, brukar man höra parterna; det går icke an atta priori sitta i sin kammare och göra upp sådant. Det hade icke varit ur vägen, att regeringen inhemtat ståndens tanka innan förslaget uppgjordes; man hade då fått höra hvad t. ex. hedervärda bondeståndet sagt derom, att på sin höjd 60 eller 70 bönder skulle erhålla plats i den nya representationen och der ha det nöjet a t reservera sig, i stället att bondeståndet nu har veto i både grundlagsoch bevillningsfrågor. Med anledning af herr erkebiskopens förklaring att han endast ville framställa proposition på det kungl. förslaget, förklarade talaren att han ej bestred 81 R. F. kraft och verkan; men så vida 56 S skulle hafva någon förnuftig mening, så vore det den, att Ständerna hade rättighet att antaga ett alternativt förslag. Det är mycket ovisst, yttrade tal., om detta var påtänkt när paragrafen skrefs; men jag vågår påstå at. om något kan hafva en förnuftig mening, så bör densamma gifvas deråt. Jag har dock så mycket mera skäl att afstå från min individuella åsigt i detta fall, som med det välkända förhållandet mellan våra riksstånd och inom Konstitutionsutkottet, det knappt är troligt att ett alternativt förslag skulle kunna bringas så långt som till förstärkt Konstitutionsutskott. ) 7 Doktor REUTERDAHL bad om ursäkt för det han medverkat till utskottets tillstyrkande af regeringens förslag; yttre omständigheter hade dertill föranledt honom. Han hade funnit att Kongl. Maj:ts proposition var grundad, icke på ett inre, men på ett yttre motiv, att nemligen förekomma söndring etc., som den kungliga skrifvelsen antyder, och han beslöt då att låta sitt förfarande bestämmas af samma. Pluraliteten af utskottet ingick på hans mening, och sålunda blef förslaget tillstyrkt. Tal. ville dock att det skulle bemärkas, att vlillstyrkande är ett, antagande ett annat,. På uppdrag af biskop Holmström (frånvarande) uppläste d:r R. en förklaring, att biskopen för vinnande af tid ingått på ett medgifvande, snarare än ett tillstyrkanden. Professor AGARDH biföil regeringens förslag, emedan representationen måste ombildas — emedan nuvarande riksständer icke kunna åstadkomma något — emedan vidare experimenterande skulle förorsaka våldsamma brytningar — emedan förslaget innebär frö till pånyttfödelse — och slutligen emedan det erkänner en sanpn och god princip. Professor H. G. LINDGREN hyllade klassvalsprincipen: den personliga vore en from önskan — valsätt efter census en omöjlighet, då man ej kan gradera egenskaper efter riksdalrar, skillingar och runstycken. Professorn ville indela nationen i tre klasser blott: fastighetsegarnes, industriidkarnes, tjenstemännens. Det förevarande förslaget vore ej bygdt på någon viss princip, det vore en hopflickning af alla; hvaraf kunde förklaras att det rönt lika mycket missnöje uppifrån som nedifrån. Kyrkoherden Bergvall och prosten Forssell hade skriftliga anföranden, tillstyrkande förslaget. Prosten Grönvall instämde med dem som talat för bifall. Prosten SETTERBLAD sade att förslaget hade intet ondt gjort; fast han ej vore sinnad hålla loftal, ville han dock ej heller a kunna förkastelsedomen deröfver. Om hvar och en tar sig för att uppgöra ett förslag, lär väl knappt två blifva lika. Han afsade sig sin förmenta vishet, och förordade den kongl. propositionen. Prosten BERG (skriftligt) biföll förslaget af nöd vändighet — medgaf dess brister. Biskop HEDREN åberopade hvad han i representationsfrågan tillförene yttrat. Lektor WALLMAN hade ett skriftligt anförande, hvari han skarpt klandrade regeringens förslag. Tal. bekände sig till ståndseler klassprincipen: vår ståndsrepresentation hade gjort mycket godt; den vore visserligen bekajad med brister, men dessa ej värre än att de kunde afbjelpas; principen behöfde således ej öfvergifvas. Tvärtemot hvad andre talare förmenat, nemligen att den föreslagna nya representationens lyten kunde efter hand borttagas, ansåg lektor Wallman dess mekanism vara så fast, att banden icke kunde lättas på annan väg än revolutionens. Doktor SANDBERG anmärkte svårigheterna vi! de olika principernas tillämpning och att man alltid måste stöta emot på något håll. Regeringens förslag synes vara ett medel!svägsförslag; men ett sådant kallar man grått, och det vinner icke sympati hvarran nå ana allar andra hållat Väl vara Am raca