Aftonbladet – 14 juni 1848, sida 2

och kan icke underkännas, ulan att man sätter hela den 56 S:s bokstafliga tolkning mindre än detsunda förnuftets, som alt något skäl icke kan finnas, hvarf skulle vara ständerna mera betaget elt grundlagsförslag, derföre att dei kommer från regeringen, än om utskottet eller enskild riksdagsman hade föreslagit det; En sådan åsigt för behandlingen öfverensstämmer dessutom med analogien af alla andra allmänna frågors behandling hos ständerna; ty det finnes icke ett enda fall, der grundlagen säger att riksstånden skulle vara inskränkte att säga ja eler nej till ett regeringsförslag, utan tillstånd att föreslå modifikationer deri. Emot alla dessa bindande skäl har man nu endast å andra sidan ställt orden: hvie frås san till nästa riksdag, hvilka 84 innehåller. Man har således velat upphöja ett attryck, som åtminstone kan tydas på två sätt, till ovilkorligt rättesnöre framför ett annat, som innehåller en oförtydbar, bokstafllig och omständlig föreskrift. Man bar, tvärtemot hvad regeln annars är vid hvarie lagtolkning, ställt ett genercllare och mera obestämdt lagbud framför ett speciellare och mera bestämdt. Det kan icke vara olämpligt att spörja, om detta sält att gå till väga är öfverensstämmande med rimligheten och, med den pligt, som representanterne hafva, icke blott för sin egen värdighet skull, såsom innefattande den ena statsmakten, utan ock för att icke efter— skänka nationens och dess representanters rättighet för framtiden; och vi kunne icke undgå att beklaga, alt bondeståndets talman, som 0tvifvelaktigt bär bandlat efter sin bästa öfvertygelse, likväl påtagligen låtit öfvertala sig att antaga en tolkning, som han, vi äre nästan förvissade derom, vid närmare uppmärksamhet på den jemnförelse vi här gjort emellan de ofvan-nämnde S, sjelf kommer att finna förhastad. Tvistens afgörande i konstitutionsutskottet måste imedlertid nu emotses med spänd väntan. Utgången betyder mycket, icke blott för principens skull i afseende på grundlagsfrågors bebandling i allmänhet, utan äfven derföre, att derpå beror huruvida något hopp ännu finnes att erhålla ett anlagligt representationsförslag hvilande, eller om alltsammans skall stadna vid den af de tre stånden redan förrättade bisättningsakten af det kongl. förslaget, för att låta detsamma vid nästa riksdag efterföljas af den slutliga jordfästningen.