Aftonbladet – 3 juni 1848, sida 2

Dart alt HNanUuLYGINKSUCH HaRUctISVraDIDACN, OM de än må vara långt ifrån fullkomliga, likväl afbjelpte mycket af detta onda. Men i stället att erkänna sådant, eller till loch med i stället att rikta något klander emot författningen ifrån den vanliga utgingspunkten loch med de fraser man eljest hört anföras af skråtvångets förfäktare, nemligen att en sådan författning, som den ifrågavarande, skulle åstadkomma för mycken frihet, söker Söndagsblzdet bär likasom att ställa sig på arbetarnes sida, och talar om deras gemensamma mål att icke laf herrarne undertryckas, i samma vefva som det skränar mot näringsfriheten. Det är siledes klart som dagen, när man granskar de här gjorda utdragen, att Söndagsbladets utgifvare antingen är oförmögen att begripa de ord han sjelf nedskrifver, eller ock att han, mot bättre vetande och af argt uppsåt, velat med lögnens nedriga förespeglingar bedraga det enfaldigare arbetsfolket, under tydligt tillkännagifven önskan och åsyftning att åttadiomma ett upplopp. Man märke väl, huru Söndagsbladet härvid gått tillväga. Första ordet i saken var ett hot mot regeringen, derefter kom en försäkran till arbetarne att regeringen icke skulle våga, och så en uppmening att bilda föreningar, troligen till stöd för hotet med uppror och till hämnd, ifall regeringen verkligen vågedep, fastän Söndegsbladet förbjöd reformen; detta alltsammans utan ett ord till bevisande att näringsfriheten skuile strida mot arbetarens intresse. Väl inssende att hvarje arbetare stråxt skulle finna, att näringsfriheten var både en rättighet och en fördel, som endast den mest hårdbjertzde egoism kunde försöka att ännu längre undanhålla honox, ifall Söndsgsbladet sökt bevisa motsztsen, saktade det sig noga härför, antog just det såsom rättvist, godt cch till arbetarens fördel, hvilke. rättvisan, förnuftet och erfarenheten funnit orättvist, förtryckande och skadligt för denna klase. I den tro satt den svenske arbetaren kunde ledas som en blind eller som ett tanklöst barn, uppmanade tidningen arbetarena till föreningar mot deras eget intresse, dervid framhållande på ett försåtligt sätt falska exempel, från England och Frankrike, der arbetareföreningarne bildat sig just för utvidgade rättigheter åt denna klase. Ett lågare och dummare försök att anticipera på abstarens lättrogenhet och ckunnighet kan man knappast tänka sig. Den baksluga beräkningen strandade dock mot arbetarens sunda förnuft och det visade sig att Söndagsbladet fick stå med skammen för sina bemödanden att uppegga till demonstrationer, hvilka man troligen önskat leda till lika olagliga och olyckliga företag, som de nu sednast förefallna marsupploppen. I N:s 48, 49 och 50 finnes en nskizz kallad Arbetets värde, som egentligen omtalar huru en vagnmakare, hvilken betedde sig såsom en hederlig och rättskaffens handtverksmästare mot sina gesäller och lärlingar, förmådde en skomakare, som åter på allt sätt vanvårdade sina, att ändra sitt uppförande cch iakttaga sina pligter. Detta är den egentliga väfnaden. Men derpi åro anbragta en mängd konstiga blommor, som skola bevisa att pgenom näringsfrihet skall skickJlgheten komma i strid med kapitalernan — — ja bela arbetande klassen bli förvandlad till en skara krypande och tiggande slafvar, förande ett till vandalism gränsande nomsadlif inom 1:sternas, brottens och uselhetens förpestade vildmarker.. Men allt detta är blott oerdsvammel och virrvarr. Den vandaliska, profbiten, som citerats, kan tjena såsom ett bevis på det nomadiska, i hela artiksln, som ströfvar än hit än dit, för att söka efter ho den uppsluka mi. Imedlertid är skizz-n en slingerbult på sidan om den egentliga saken, genom hvilken sinnena skulle retas och förbered:s för kommande bebof. När nu likväl icke heller detta tycktes ta skru, så gaf man, märkvärdigt nog, hela saken zå båten. Till allas stora förvåning fick man e att Söndagsbladet icke just hade något emot författningen, när den blef kungjord — samma författning, om hvilken några veckor förut varit spådt, att den skulle väcka uppror. Det beter nemligen i J4 4 för år 4847: pFörfattlIningen, som på förhand åstadkom så stark bäflvan (hvartill just Söndagsbladet sökt uppskrämms!) bar man rätt lugnt genomläst och her ljust ej mera deremot, in att man ej rätt begriper den. Det enda som kenske Söndagsbladet icke tyckte om var att qv nnorn?, enIligt dess försäkran, blifvit emanciperade, hYarföre det också sade: pi stället att nu få läsa j Dagbladet: en jungfru önsktr sig amtjensty m. Im. fr men efter den 4 Juli väl se n ung flicka, hemma i det dubbla italierska bokhållelriet, önskar sig plats på kontor en och annan slår sig på att bli notarius-publ:cus, andra kasta sig på mäklareyrket 0. s. v. Detta skulle utgöra eit försök att vara qvick, men vari .jelfva verket ovanligt dumt, och visar endas! burusom det på cannt förstånd och kunskaper arma Sördegsbladet griper till hvad som helst för att uppehålla sn usla varelse. ) Den förstindige arbetaren, som erkände att Ide nya författningarna voro ett stöd för den fattiges rätt, slapp för en lång tid se Söedsg:I bladet påbörda honom åsigter, scm voro alldeles motsatta hans egna. Jag kan icke underlåta att härvid nämna nå,!80t, som vid den ifrågavarande tiden till mig lyttrades i samtal af flere kloke och redlige perflsoner bland arbetsklassen. De ensågo icke allIdeles omöjligt, att det kunde lyckss Söndagsbladet att genom sitt bedrägeri mot arbetarne åstadkomma något oväsen; men sade sig tillika vet2, att ett antal arbetare, som gansk: väl insågo huru Söndagsbladets utgifvare velet föra dem bakosa ljuset till deras egen skada II hade öfverenskommit och lofvat hvarsndrz, ati -lom något obehagligt eller vådligt inträffade, så skulle såväl Söndagsbladsutgifvaren, som en anInan person, hvilken ansågs såsom hans egentli