Aftonbladet – 3 juni 1848, sida 2

an:e en varelse, hvilken, under det han hycklande låtsar sig Vara en vän af arbetsklassen, gör allt hvad ban förmår för att, på sätt nyss är visadt, reta denna klass till ett upplopp, hvaraf följden icke kunde blifva annat än olycka för dem, som deruti deltogo, men glädje för dem, som önska undertrycka arbetarens medborgerliga rättigheter, under förevändning af dess fallenhet för sjelfevåld. Mången har äfven deruti velat se ett mörkare syfte, men härom mer en annan gång. Hvad författningen angår, så ställes genom densemera den personliga förmågan fri att verka, obehindrad af skråtvång och inskränkningar. Huruvida följden här i hufvudstaden varit menlig eller förmånlig kan bedömas deraf, att, enligt hvad jag med säkerhet bört, skola rådbusrättens och öfverståtbållare-embetets register utvisa, att antalet af konkurser och lsgsökningar nästen aldrig varit så ringa, som under sednare bälften af förra året, efter det författningen utkom. Afven lära under intet år tillförene så få personer af handtverksklassen verit kallade till polisen för förseelser emot allmänna ordningep, som under året 4847. Detta är nu ett tydligt bevis, att några större anledningar till klagomål öfver författningen icke förekommit; att något verkligt missnöje icke funnits; att de inbillade anledningarna endast blifvit förespeglade af Söndagsbladet; och att missnöjet likaledes endast legat i inbillningen hos en och annan, som kanske under hvilka förhållanden eom helst icke kunnat komma sig upp, och nu, bedrsgen af Söndagsblade:s falska föregifvanden, lyssnat till dess skrän, utan att undersöka sammanhanget. Sedan sålunda de första försöken af Söndagsbladet på denna väg misslyckats och minnet deraf till en del hade bunnit af tiden utplånas, fann det lämpligt börja arbeta på ett nytt anfall. Detta var redan förberedt genom de insidiösa artiklarne om spanmålsbristen, nöden och cellfängelserna. I J4 20 visar ett dumt och infamt träsnitt huru, till följe af näringsfriheten, en stomakare föreläser om konsten att göra stöflor för stadens rådmän; här skulle nu åtlöje utan skäl kastas just på handtverksklassen, som Söndagsbladet förut hade föregifvit sig omhulda. Men i J2 235 börjar grofva artilleriet spela med sina gamla lögner och falska suppositioner. Introduktionen lyder sålunda: pDat fosterländska hjertat känner en betydlig lättnad, då man i de dagliga tidningarne hvarje morgon och afton får läsa, att vederbörande låta uppbygga ett cellfängelse för hundrade arrestanter i Calmar i dag, ett för hälften mindre antal fångar 1 Östersund i morgon o. 8. v. Man känner sig på ett sätt tryggad af dessa bedröfliga notiser, ty de garantera ju alltid, att detta stora antal personer, som i följd af den nya näringslagen kastas från arbetets bana in på brottets, kunna hysas i de på alla landsändar uppskjutande fängelseslotten, utan att några utomordentliga åtgärder blifva af nöden för deras herbergerande. Man bör vara vederbörande tacksamma för att de, då de tillskapa brottslingar för fängelserna, äfven tänka på att skapa ett tillräckligt antal fängelser för brottslingarne. Deri ligger åtminstone en konseqvens, och skall den äfven få namn al hjertlös, så kan den dock icke kallas hufvudlös. Ideen röjer tvärtom en djup blick i förhållanderna, och våra stackars obemedlade borgare, hvilkas framtid genom den nya författningen blifvit så förmörkad, kunna dock lugna sig med vissheten derom, att en faderlig styrelse sörjt för deras barns inrymmande i dessa prydliga slott. Något mera elakt än detta utfall mot näringsfriheten kan icke tänkas. Derefter heter det: Den nya författningen skall förorsska alla Obemedlade och mindre försigkomna näringsidkare ruin och undergång. — En djup ovilja bildar sig så bland näringsidkande som icke näringsidkande klasserna mot den nya författningen., — (Nyss förut minnes läsaren, att Söndagsbladet förklarat, det san just icke hade något emot den.) — De hundradetals familjfäder, heter det, hvilka hitintills dragit sig fram med ett handtverk, se sig efter den 4 Juli så godt som beröfvade all utsigt till existens och bergning, — hvarefter påstås, att Söndagsbladet, hösttiden 1846, då den nya författningen var att vänta, rent och oförstäldt tillkännagaf de stora betänkligheter, som mötte. Sist påstås i ett ordsvammel utan sammenhang och menipg, att regeringen fått uppbära blott tadel och förbittring för den nya lagen och att nu ex storm urladdas mot henne. Derefter inflätas några satser, sanna i och för sig, men som bevisa mofsatsen af hvad Söndagsbladet förfäktar. Sådant generar likväl icke, utan med störste kontenans i verlden framdrages såsom bevis för olyckan af de nya författningarne, att handtverksmästarne under sista tiderna af skråens lif visat liknöjdbet om sina arbetares bästan, att med dåliga exempel för ögonen bar arbetsklassen blifvit demoraliserad till ytterlig grade, — lärlingarne ha fått sin veckopenning att nedlägga på krogen, :hyrespepninger att bo utomhus,. — Vidare heter det: Med den lätthet, som då erbjudes arbetaren att emancipera sig undan husbondeväldet, stegras bans anspråk så högt, a:t mästaren ser sig ur stånd att utgöra dem, — Det är således med blödande hjerta men nödgas förutsäga handtverkarens undergång, bekymmer och svårigheter, genom brist på arbetare, genom tilltagande demoralisation bland gesällsoch lärlingsklassenn. Når man nu vet, att dessa spådomar om obemedlade näringsidkares ruin m. m. äro beräknade hufvudsakligen på att spela ur deras fickor i Söndagsbladsutgifvarens några treskillingar banko för ett uselt blad, som aldrig innehåller något för hjertat och sederna, aldrig en nyttig undervisning, utan är sammansatt af lögn, förtal och bedrägeri, så har man svårt att icke harmas öfver så mycket förderf. 0. 0. B. — Af norska posten för eistl thorsdag finne vi, att Morgenbladet i Christiauia helt och hållet inftanHkla dag 2421 eo om