Aftonbladet – 20 maj 1848, sida 2

har råd att såsom du och dina medbröder utgå gra tis ibland publiken; det skulle då efter en tid blifv ännu långt magrare än du nu finner det. För öfrig torde du känna, att af alla slag är det tråkiga de sämsta när fråga är om att tala för publiken, hvar på du sjelf, o Theofile! haft den oegennyttan at framställa din tidning som bevis. Af hvad jag nu sagt, må du, o Theofile! ick draga den slutsats, som skulle jag icke gerna se, at så väl svenska som utländska tidningar -grundlige! utreda dagens frågor. Men du sjelf synes mer tycka om att man förbryllar dem. Det är för öfrig icke ondt om folk, som tro sig väl, serdeles ut statskunskapen, hvilken alla anse sig vuxne, och hvaruti äfven den okunnigaste stundom icke räde: att så muntligen som skriftligen yttra sig, serdele: om han är försedd med litet litterärt högmod öfvei några andra studier. Måbända menar du, å la If. var Blå, att en viss förmåga finnes uti din penna Skada då blott, att den icke röjes uti Reformvän nens försök till afhandlingar, hvilka, utom det at de totalt sakna det logiska sammanhanget, väl icke göra anspråk på att röja något slags politiskt vetande. Jag hoppas din rättskänsla icke kan vågs ens ett försök att jäfva detta omdöme. Att du, som uppgjort ditt ideal af en politisk tidning, också skall hafva gjort det af en tidningsskrifvare är klart. Denne måste, för att kunna till frecsställa dig och dina ideela pretentioner, förs! vara pedagog och sedan i mån af ditt framskridande in politicis hålla allt lärdare och lärdare fö reläsningar. För öfrigt måste det vara en man, om icke fullkomligt din like uti fromhet och beskedlig het och uti lambsens vrede, likväl något ditåt, er man som icke stöter sig med någon, en man, som om han icke vore ailtför beskedlig, icke egde nå ot fel. ; Ait Aftonbladets utgifvare måste förlo a vid jem. förelsen med detta sitt ideal och blekna inför det liksom stjernan för den uppstigande solen, är naturligt. Denne man har icke uppt.ädt såsom pedagog åt politiska piltar, han skrifver icke docerande al handlingar och om än theorien enskildt hyllas a honom, så visar sig icke särskildt begär att theoretisera uti hans blad; han använder theorierna, när fråga är om deras tillämpning. I stället att spels pedagog och professor, har detta blad, gom natur: ligtvis, enligt din tanke, missförstått sin kallelse lagt sig ombord med den prak iska poilttiken och strider uti ett partis leder. Sådant är sannerligen alltför obeskediizt och nog vore det vida bättre, om dess hufvudredaktör vore en skolmästare. Du skulle icke då pehöft klaga öfver Aftonbladets klokhet, öfver att det skrifver artiklar, utgörande från början till slut en enda kolossal slingerbult uti drifvet arbeten. Statsmannen, enligt ditt oskuldsfuila ideal, behöfver icke någon klokhet alls. Hvartill skulle den tjena honom, då allt slags theoriernas efte omständigheterna gjorda tillä.. pnicg utgör dig en galenskap, hvilken du icke kan begrips, och hvaje försök deriill en kolossal slingerbult uti drifvet arbete. Du säger vidare till Aftonbladets utgifvare Ni skuile vara dum, om ni ej vore elakp. Oskuldsulle Theophile! I fall du behagat genomlisa det föregående, så kan du ieke undgå att finna, att det blifvit icke blott -agdt, utan jemval ovederläggligen bevisadt, att om dig gäller raka motsatsen, nemlige patt du skulle vara elak om du ej vore etc., och detta förhållande är också det enda, som kan, om ick. ursäkta, dock förklara det oförskämda sätt, bvarpå du i dina epistlar tror dig kunna tilltala en man af ära. Det förtryter dig, att Aftonbladet, oaktadt det cke motsvarar ditt ideal af en tidning, ändock utöfvar så stort inflytande. Du låter icke otydligt förstå, att detta härrör från folkets enfald: detta rolk, som blott ropar: Aftonbladet är stort! Afionbladet är stort! Men då nu samma folk ropar om lig, att du är liten, så bevisar ju folket dermed motsatsen af hvad du påstått och jemnvigten är då återstalid. Det är också helt naturligt, att icke du kan begripa Aftonbladets inflytande. Min vän, jag kan blott beklaga dig; det bevisar, att du begriper ganska litet, och jag kan endast önska, att cu må våxa till i visdom och förkofran intill ändan, det vill säga tills dina 20 numror hunnit sluta sin sorgiga bana i denna jemmerdalen. —