Aftonbladet – 20 maj 1848, sida 2

Jnämste, men detär om sjelfva saken, hvarom parti striden gäller, som de icke hafva en klar insig! Då nemligen de stora partierne strida för bestämd principer och detta just för dessa principers skull så äflas de små, att jäfva dessa principer och dett äflande utgör just dessa små parviers princip hvilken sålunda är blott negativ. Förändra de stor partierne sina fordringar, emedan sådant påkallas a Jomständigheterna, hvilka statsmannen måste afse enär han, ehuru hans principer alltid måste var de samma, likväl i afseende på deras vidsträcktar eller inskränktare tillämpning icke får bortse frå hvad som är möjligt att genomföra, — straxt se man de små, äfven om förändringen fört de stor partierna till alldeles samma punkt, der de små föru stått, öfvergifva denna position och intaga en annan för att derifrån åter bekämpa det stora partiet Huru skulle man väl kunna förklara detta hand lingssätt, om man icke visste, att småsinnets egent ligen utmärkande egenskap är afunden? När dylika små partier icke lyckas uträtta något uppstämma de jemmerliga klagovisor. De äro för tryckta och misshandlade, men framförallt missför stådda samt sårade. Ganska riktigt! sårade. Dera egenkärlek har fått ett svårt sår. Och så läng första svedan deraf varar, tystnar icke den ynklig klagolåten, hvilken vi sålunda kunna vänta att läng nödgas åhöra. Beträtfande Reformvännens strid mot Aftonbladet så föres den lifligast uti epistlarne från Theofilu till utgifvaren af Aftonbladet. Beskyllningar a den mest sårande beskaffenhet göras uti 4:sta bref vet, der de likvil lemnas fullkomligen obevista hvaremot bevisningen utlofvas uti det andra brefvet Men när bevisningen kommer, hvari består den cå Jo deruti, att Theofilus anser Aftonblade: icke noj grundligt hafva utredt pol tiska och sociala frågor Den stackars mannen bar gjort sig besvär att ge nomgå Aftonbladet för 1847 och deruti icke funni afhandlingar uti sin smak. Theofilus klagar öfve en artikel, att den var föranledd af en anna! fråga; men herr Theofile! hade det då varit bättre om den varit tagen ur luften, eller tror ni, att e! tidning vid valet af ämne bör företrädesvis behandl: dem, som icke förznledas af frågor för dagen. Vi dare klandras åtskilliga artikl:r, för det de äro in sända och icke skrifna af utgifvaren sjelf. Me huru står detta klander tillssmmans med den om ständighsten, att Reformvännen sjelf så mycket be står af insända artiklar, hvilka sro lika tråkiga son Red:s egna? Detta exempel b-visar hurudan her Tbeofil logica ser ut. Andra artiklar t. ex. den on den nya näringsförfattningen klandras för det der icke var nog lång (endast en artikel (i två num ror), en acnan åter om brott och fattigdom der för att den var lång som en bok. Var vu det ens orätt, så måtte väl det andra varit rätt? eller hur! står det här åter till med min herres logica? Af tonbladet beskylles vidare att icke hafva utredt re presentationsfrågan uti sina i ämnet skrifne artiklar Huru kommer det då till att just Aftonbladet gö Theofilus och hans konsorter, så mycket bryderi just för representationsfrågans skull. Sedan heter det: Eller menar ni att allt blifvi af andra utredt? — men här är just fråga om hvac vi i den delen gjort eller icke gjort. Det skulle således icke vara en tidning tillåtet, att begagns och hänvisa till andras utredning af en sak; tid: ningen skulle nödgas företaga denna utredning om igen! Hvarföre icke lika gerna påstå, att tidninger bode uppfinna ett nytt a b c och icke begagns det redan uppfunna? Herr Theofilus anser för öfrig! representationsfrågan icke utredd och bevisar detta med blott kraftuttrycs: ni misstar er; hon är det icke., Hören J godt folk! Theophilus har sagt det! Men här stöter vår man åter olyckligtvis på patrull, då de är jast på denna sats, som Å. B. grundat sitt påstå. ende, att man borde noga undersöka det nya representationsförslaget, innan det antogs af Konstitutionsutskottet. Vidare klandrar bemälde Theofilus, att Aftonbladets artiklar i afseende på embetsverkens reorganisation hufvudsakligen innehöllo, att med reformen tills vidare borde anstå. Men o! Theofile! tror du då verkligen, att det tillhör statsmannavishe:en, at! tillråda krafternas splittring, genom att på en gång börja på med allt, utan att bekymra sig, huruvida man icke just härigenom hindras att komma till slut med något? Har icke utgången visat, att Aftonbladet hade rätt uti att för närvarande afstyrka den frågans vidrörande. Det borde dock äfven af dig vara kändt, att den föreslagna förändringen rönt afslag på alla håll. Men o! Theofile! icke en, utan flerfaldiga gånger har du ogillat, att Afionbladet aktat på omständigheterna. För dig existera ej några sådane. Du tyckes icke ens känna till ställningar och förhållanden. Du är utaf den sortens statsmän, för hvilka möjligheten af en saks genomförande icke förtjenar afseende. På grund af ditt omdöme om Aftonbladets artiklar under året 4847 fäller du helt ogeneradt det domslut: Ni är la: och oskicklig i de sociala frågornas behandling. Men hvad skulie då du vara! O Theofile! För att jäfva ditt omdöme, kunde vara nog, att endast påminna om hvad detta af dig så fördömda Aftonblad uträttat. Sådant uträttar icke den, om hvilken det citerade omdömet äger giltighet. Jag vill likväl litet närmare undersöka den grund, hvarpå detta omdöme hvilar. Du skall då, O! Theofile! finna, att det gått dig så, som det går den oerfarne och omogne, när han ger sig på, att bedöma saker och karakterer, hvilka han icke begriper. Jag medger 0! Theofile! att du är beskedlig. Den elakhet, en och annan skulle vilja finna uti dina bref, finner icke jag der. Icke såsom vore icke dessa bref hätska och fulia af vrede, men det är lammets vrede. Du är vred på Aftonbladet, derför att du ej begriper det. Det har nemligen det felet, hvilket är det svåraste fel verkligheten eger uti barnets öga, att nemligen icke träffa in med det ideal, detta barn för sig uti sin oskuld uppgjort. Du, o Theofile! är ett godt barn. Du har om en politisk tidning och om en politisk personlighet uppgjort d!g ditt ideal. Du anser tidningen böra innehålla en kurs uti de politiska vetenskaperna alltifrån a till ö, ett slags akademiska disputationer. Den bästa vederläggningen på ditt omdöme om hurudana tidningsartiklar böra vara, har du dock lemnat i dina egna försök till ledande artiklar uti Reformvännen. Dem vill folket ju icke ens hafva gratis. Men jag vågar påstå, att Aftonbladet, ehuru rikt du påstår det vara, icke