Aftonbladet – 18 maj 1848, sida 2

att en mängd tyska biskopar hifva botat pålven med ett sch:sma (utbrytning) från piflga kyrkan, om han uppträdde fiendtligt emot Österr:ke och att hans tvek:amhst bårrörde derifrån. Den betänketid, som Ro .arne gifvit påfven, skulle upphöra den 30, och man trodde att om ban då ger ett afslag. så skell Pius endast komma z2tt blifva biskop af Rom; såsom den nye u:r:kes ministern omnämndes T-rsnzio Mamiani. Den 4 Moaj, redan kl. ö på morgonen, var hela Rom på benen, med ängslan aivaktande ; åfvers bslut. Slutiigsn har man från Livorno den 2 Maj det redan mad förra poaten spridda ryktet: I sag inträffsr den unc-errättelsen att en revolution uibrustit i Rom, och att påfven blifvit tagen Ul fånga jemte sina kardinaler. Detta skall vara föranledt af bans vägran att företaga eller gilla ett krig emot Ö:terrike.n Från Lombardiet bekräftas nu, äfven i östersikiska berättelser, att piemontesriska hären hade 2e:0m en djert och lyckad rörelse kringgålt Österrikarnes bögra flygel, och genom de två fis ningarne vid Pastrengo och Bussolengo trängt den kejserliga hären ur sia ställning. OÖOsterrikiska officerarne voro mycket sisslynta öfver olyckan, som de tillskrifva en felsktig taktik och alisför stor splittriog af stridskrafterna. Radevzsky hade till följd af de sista striderna nödgats sammandraga sin linea närmare Verona. . RYSSLAND. Åtskillga flyktingar irån Warscbau, som den 6 Maj 2vländt til Pysen, sedan de under färden uisiått minga b svärligheter och med kopp nöd Jyckats undkomma en mängd efterspaminger, hade barättat att flera bland de i Waersch2u och trakten deromkring förlagda ry: ska truppsrne blifvit återksllade till Ryssland. Or.aken sades vara eti i Petersburg verkligen utbrustet mlitäruppror, som nödgat kejsaren att lemna hufvudstaden. Endast med trupper, som kunce bemtes på längre afstånd derifrån, trodde han sig kuana qväfva rörelsan. De flesta af våra läsare hafva uten tvifvel med uppmärksamhet och intressa följt utvecklingen af de mäarkvärdiga händelser, som nu föregå uti Italien. Det italienska folkets befrielsekr:g, till afkastande f österrikiska herravåldets 0dräglga ok, uti de Lombardo-Venetianska ataterna, har tillvunnit sig hela Europas eympatier, och då der:ill lägges, att det var Italiens och den katholska kyrkans öfverbufvud, påfven Pius IX, som först lossade på folkfrihetens bojor och med sina frisinnade tinkesätt gaf näring och ly:tnirg åt den frihetsanda hos foiken, som sedan med oemotsiåndlig kraft utvecklat sig i bjertat al Europa, och der höjt sin mäktiga röst emot despotisaren och förtrycket: så är det af så mycket större intresse att uppmärksamt följa fialiens frihetsrörelser, samt föijakiligen äfven inhemia huru de bedömas, sedda från österrikisk synpuskt. Vi meddela derföre här necan er, i flera hänseenden ganska intressant och upplysande artikel, om Karl Albert, Sardiniens konurg, hvars segerrika arme kraftigt bidragit till österrikiska v2pnens nederlag i Loe bardiet. Den synes visserligen på nigra ställvn vara, I österrikiskt intresse, något ensidigt riktad mot Karl Alberts personlighet; men om man afdrager denna synbara öfverdrift och fäster sig hufvudsakligen vid de snförda historiska facta, samt tillika icke förbiser den öppenhet, hvarmed Pius IX, grugccliggaren af idc:n om ett fritt Ialien, tillerkännes de förträffligasio egenskaper, så torde uppsatsens ionebåll icke böra frånkänaes ett wiset historiskt intresse. Den lyger som följer: EARL ALBERT. (Efter WienerZeitungp.) Italienarne afguda sin Carlo Aiberto; hans namn sältes i oskiijsktig förbindelse med den mans, som nu sitter på den heliga S:t Peters thror. Men Pius IX sjelf skall, med historiens vittnesbörd, protestera emot en sådan sammanställning. Påfven hade knappt tilltrödt regeringen, förr än han, frivilligt erkännande mensklig och gudomlig rätt, öppnade fängelsedörren för tusentals politiska fångar, samt började en kedja af frisinnade reformer, af den mest lifgifvande och välgörande beskaffenhet, i sina förvirrade verldsliga stater. Den sköna halfön, ja! hela Europa, helsade med skallande jubel denna iörtröäfflge furste, hvars varma, menniskoaiskande bjerta djugt kände det tryckta italienska folkets lidande, och hvars första regeringsåtgärd derföre var att afbjelpa alla de svårast tryekande missförhållanden 1 det romerska riket. En påfve, som tog initiativet uti liberala politiska reformers genomförande, en pifve, så himme!svidt skiljd från sina föregångare, framställde ett storartadt exempel i verldshistorien, vid hvars begrundande man känner sig öfverväldigad af hänrycknicg och beundrar. Hade alla furstar handlat i samma anda och syfte, som Pius 1X, så skulle reformerna uppifrån hafva förebyggt revolutionerna nedifrån, samt besparat menskligheten de våldsamma skakningar, de sorgliga blodscener, som störande ingripit i tidshvarfvets fredliga kulturutveckling. Att Pius uppväckte en storm, som det icke står i hans makt att besvärja, och för hvilken han, den välvilligaste, den ömsintaste bland menniskor, måhända skail falla ett offer, detta låg dock lika litet i hans asigt, som det vore rättvist att förebrå honom densamma. Likasom Gregor VIL och Innocenz HI voro reformatorer i sin tids anda, och blott derföre, att då handlade i denna anda, uppnådde så beundransvärda resuitater, så är ock Pius IX en reformator, i del nittor.de århundradets anda. De allmänna ver!dsförhållanderna, hans folks brin