Aftonbladet – 17 maj 1848, sida 2

ärans mam; om hr statsrådet Sandströmer, tt! bhan varit ganska framstående genom de upp-l: drag och befattningar han haft såsom embets-: man, — — cch är för öfrigt ansedd att ega liber2la tänkesätt, ej mindre än en stor drift cch arbetsförmågan. Om hr statsrådet Wallenstern, att hans långvariga tjensteutöfning gör honom till en god uftilitet inom konseljenr, samt pait han gjort sig högaktad af kamrater och bekanta. Om hr statsrådet Genberg, att ban är en helt ung man, med ett skarpsinnigt dialektiskt bufvud samt ett bebagligt och älskvärdt väsende, som — — lärer åtnjuta ansevende bos studenterna i Lund, hvilket alltid ärl! tt godt tecken.. Vidare patt hr Genberg il! pbörjan af riksdagen ansågs konservatif, men vatt man tyckt sig bemärka att han mslutit sig mera till den liberala sidan, i samma mån som bap, ifrån att vara novus homo, hunnit göra sig bekant med riksdsgseffärernar; och att han i reformvännernas sällskap genom ett humant noch angenämt sätt att deltaga i öfverliggningarne förvärfvat sig en betydande opinion till sin fördelo. Om br statsrådet Gäöather: nat ban är en lugn och räsoxnabel man, som vid flera särskilda tillfällen gifvit prof på en sjelfständig hållning, Om den nye krigsministern säges det väl, att han förr pvid några tillfällsn uppträdt bittert mot den liberala cppeositionen på Riddarhuset, men yttras tillika: det är ganska möjligt att tiden åstadkox mit väsendtliga mod:fikationer i bans tänkesätt likasom hos så många andra, hvilka baft nog urskiilning att inse klykheten af att rätta sig efter eroständigheterna., I öfrigt heter det om samme man, att han är till stt väsende en gentilhomme, och skall såsom officer åtrjuta anseende inom armöe:n; hvarjemte tillögges, att vi för egen del icke kinna hocom personligen. Slutligen förekommer i samma artikel, att Oom man betrskt:r den nya minist en samfåldt, så torde totalomdömet blifva, att der pbastår af hederliga och aktade män, hvsribland nej saknas tzlanger., — — Dessa omdömen om de nya ministrarnes personer utvisa nu det sätt, hvarpå br L. Hjerta skall, erligt breskrifvarens pistående, hafva ådagaligt sitt raseri och sin hämndålystnad medelst sitt beteende emot den nya minais:eren. Hvad beträffar påståendet om narbetsklassens och bönrdirnas upphetsanden genom Afionblader, så är allmänheten likaledes i tillfälle art bedöma buru mycken sanning ligger till grund för denna beskyllning. Det vore kanske ett icke alldeles öfverdsifvet anspråk, om vi begärde att brefskrifvaren skulle citera några ställen ur Aftonbladet, eller åtminstone något enda, till bevis för ett slikt påstående, så mycket mera, som ban icke dragit i betänkarde att karakterisera Aftonbladets föregifna uppförande sisom nsamvetslösa försöks. Men för egen del wiljej vi blott fästa uppmärksamheten på, att denna tillvitelse blifvit gjord emot oss, på samma gång som vi uttryckt vårt Lfliga ogillande öfver just dylika menövrer af en annan tidning, nemligen Söndagsbladet. När nu sjelfva de båda premisserna icke fir.-! nas bill, hvilka brefskrifvaren uppgifvit sårom stöd för sin tillvitelse om hr Hjertas förmenta lystnad efter ea plats i konseljen, å torde det! äfven inses, att hela hans berättelse i sjelfva verket icke bänger ihop, uten antingen är grundad på en dikt, emot bättre vetande, eller ock bemtad från en tom inbillning. För den händ-lser, att det sednare är fallet, eller att brefskrifvaren verkligen föreställt sig saken eå, som hn beskrifvit den, kan det icke vara ur vägen att fullfölja spåren än videre, för att tillse på hvad sätt hela denna orimliga saga kunnat uppstå. Dervid kommer man till den kuriösa uppäckten, att det är vår vän och f. d. kollega, br Dalman, som vi egentligen torde bafva att tacka för alltsammans. Läs:ren skell måbända icke finna oint:essant, alt följa oss i denna under sök ning. Redan för en lävgre tid sedan, eller vid början af riksdager, inneböll Svenska Minerva åtskilliga förrvwirs iga betrsktelser öfver det utreende sakerna skulle erhålla, om det mera pronorcerade Lbsrala parties notabiliteter inkorame i konseljen. Af egen drift och synbirlien enkom i ändamål ait (öra sin fraxställning så kantig som möjligt, nämnde Minerva dervid äfven suppositionsvis Aftonbladeisförläggere och tslade om honom såsom ,konseljpresident! m. m. dylikt, för att få tillfälle till kommentarier i bvalfisken, vanliga stil. Aftonblsdet anhöll då belt enkelt, att Minerva täcktes hel och hållet utesluta hr L. Bjerta frin sina ifrågavarande konceljkombinationer, hvarpå Minerva å!er icke försummade att svara, att hon verkligen aldrig hade baft något allvsr med det föregående 0. s. Vv. Dermed stannade saken för den gången. Men många veckor derefter framkom hr Dalman alldeles å propos de bottes och utan all anledning, i en artikel i Allebanda, med den insinuatioven, att Minervas gyckel för en tid sedan konL ske icke vore al!deles uten grund, att hr Bjeria bade aspirerat en plas i konseljen. Vi anhöllo då i Aitonbladet wan oll bitterbet, att Allehanda täcktes uppgifsa något slags anlednint, å grund hv:raf det bade tilltrott sig kunnej öra en så besynnerlig insinuntior; Vi frem ställde det sjelivå såsom en nerraktig och kortsynt fåfönga, om hr Hjerta skule byst nål gon sådan begärelse, och tillade Gessu om, att den som disponerar den mest lästa tidningen a landet har et tillräckligt verksamhetsfölt för j sig, för att under närvarande tidpunkt, Vere sig på inflytandets eller de materiella förminernas vignar, icke ens hafva skäl att önska bytal med en ledamot af statsrådet. Hved gjorde dål vår värde kollega i Dagligt Allehanda? Jo!l han ställde om den sista menivgen af svaret! smög der behändigt in ett ord af egen fabrikation, och utisyckte sin fägn:d deröfver, att Aftonbladets förläggare endast för närvarande förslarst sig icke önska etc. Sedan nu den ene hb rätaren silunda gjort sitt till för att få br Hjerta att eftersträfva et um i konungens rid tunrdae det icke bliiv: