Aftonbladet – 11 maj 1848, sida 3

s föres på: begäran.) HVAD AR NATIONENS VERKLIGA MENING OM KRIGET? Då, såsom det vill synar, man står i begrepp att byta vår långvariga fred i ett vidtutseende krig, måste hos hvarje fosterlandsvän de frågorne uppstå: Ar deita krig af behofvet påkalladt? och hvilka blifva dess följder? så vidt de kuvna sss förut. Om Sverige skall företaga ett, å den blifvan-: de fiendens sida, alldeles opåkalladt anfallskrig, så måste naturligtvis anledningarne härtill vara l mycket stora. . Nå väl! hvaruti bestå de? U.i ett högljudt ropande på krig af en del afsvenska ungdomen, samt uti den försspeglade faran af Tysklands öfvervälde. Det är en snmärkningsvärd egenhet vid denna tidpunkt, att icke blott alla sansade fosterlandsvänner — hvilket är något helt annat än de vanlige konsarvative — utan äfven nästan alla unge män, som icke äro svärmare för Skandinavismen, äro obenigna för ett krig med Tysklsnd. Vår antipati är rigtsd mot ett helt annat håll, och den tänkande delen af svenskal ungdomen känner icke någon håg att i ett krig ot civiliserade folk borislösa krafter, som bättre! behöfvas emot barbarerna. Hvad det löfte be-j, träffar, som Orla Lehman tog af de svenska och norska studenterne, så veta de, som dervid voroj närvarande, nogsamt, huru dermed tillgick, och ett löfte, som icke ens, om man afser omständigheterna för tillfället, och att större delen! icke hörde hvad som talades, ksn vara bindande ! för studenterne sjelfve, kan omöjligen erkännas såsom sådant af hela svenska folket. Härtill tommer, att detsamma icke afsåg Slesvigs bibehållande åt Danmark; åtminstone vsr det en jargon hos danskarne: mMförst union med eder,l när vi komma till er med hela Slesvig!s Del ansågo sig nemligen eljest komma att utgöra en : alltför underlägsen del af den nya unionsstaten. Den fara, som man påstår uppkomma för norden uti Tysklands förvärfvande af en flott2, är blott skenbar och försvinner genast för ef-! certankan. Eller är Sverige i närvarande tid enväldigt herrskande på Östersjön och Nordsjön? Anse vi oss icke redan alltiör svaga, art på hafvet mäta oss med ryska eller engelska flottan? Kan då en ny sjömakts tillkomst ingifva oss någon den minsta naturliga farhåga? Den blefve tvärtom vår naturliga bundsförvandt; till sjös kommer Sveriges bistånd alltid att blifsa för Tyskland af högsta vigt, och om upptomsten af en tysk flotta borde ingifva några ferbågor, är det visserligen ieke för Sverige, utan Ryssland och tillåfventyrs England. För Rjsx land är Tyskl:nds uppstigande till en koncentrerad makt olycksbådande, och ingenting kap för förstnämnde makt vara angenämare, än att se Sverige inkastadt i ett krig med Germanismen. Hvilketdera vi dermed vinna: seger eller nederlag, skola vid krigets slut våra bästa krafter vara förspillda, och vår regering finna det lugnare att vidblitva den ingångna ailisnsen med Byssland, än ait återtaga förlorade länder uch deltaga i det allmänna krig, som innan kort torde sluka alla ryska härar och ekatter. Om det i en sidan tid öfverensstämmer med Sveriges bästa, att på förhand uttömma sina krafter på en strid med dem, hvilkas bögsta önskan och intresse det är att framgent, såsom hittills, vara med oss förbundne, lamnas åt en hvar att be l döma. j Men icke blott om man afser Sveriges vigtigaste intresse, äfven i rätteligt afseende mötal betänkligheter. Man ville tvinga Slesvigs halfva; befolkning, som är tysk, att lyda dansk lag,! emedan de förra icke äro landets ursprungliga! inbyggare. Låtom oss då, af sarsma bevekelsegrund, skynda polackarne till bjelp att kulval de i Posen likaledes invandrade tyskarne! Ännu ett par ord, i händelse kriget måste ske, alla skäl oaktadt! Skall Sverige, äfven efter de stora uppoffringar, som vi nu gå att uaderkasta oss för Danmarks skull, fortfarande blifva denna stat skattskyldigt i Öresund, hvars ena kustland vi ega, och oaktadt röster höja sig hos danskarne sjelfve, att de ieke kuana påräkna någon fast vänskap å Sveriges sida, så länge de emot oss öfva detta kännbara och dagiiga prejeri? Det låg, 4814, i vår makt att blifva befriade från denna tull, men d. v.lj Kronprinsen, frikostig i åminnelse, efterskänkte l. wullfriheten så väl som krigskostaadernt. Et dylikt krigstillfälle kan och bör icke mera upp-l: stå; skola vi då icke heller nu ihågkomma oss sjelfva? Det tyckes som Norge, hvilket i 400 år varit förenadt med Danmark, hade lika mycket skäl att bispringa detsamma som det land, hvilset i lika ling tid rönt allt ondt derifrån. Skall nu likväl Norges deltsgande i kriget blifva lika obetydligt och oproportionerligt, som då fråga t är om deltagande i unionsafgifterne? Vi blott fråga. — Norges folkmängd utgör 2;:delar af Sveriges och dess statsinkomster nära 34:delar., Nu är fråga om att sända 46,000 men svenskar och 4000 norrmän, d. v. s. Videl i stället för att det, räknadt blott efter folkmängden, skulle vara 6400 norrmän. Att norska armåen är obstydlig bhörer naturligtvis icke bit, då väl icke svenskarne skola uppoffra mera folk och penningar, för det att norrmännen göra besparingar. — Vidare: skall svenska statskassan förskjuta underhållskostnaden för den norska korpsen, för att framdeles efter vanliga prutningar och afdrag återfå blott en del? Måtte våra nya ministrar ibågkomma, att de voro svenskar förr än de blefvo skandinaver! Xx. ( Insändt.) HURULEDES SKALL JUTLAND AF SKANDINAVERNA FÖRSVARAS? Den jutska halfön, hvars södra del under tidernas lopp fått namnet Slesvig — dess äldre benämning var Sönder-Jylland — är den del hvarmed Skandinavernas Jand sammanhänger med centralEuropa, och Tyskarna kunna öfver Eidern sända j, Öl dana 1 — fö LL