Aftonbladet – 11 maj 1848, sida 3

—L— ——— ( Insändt.) HURULEDES SKALL JUTLAND AF SKANDINAVERNA FÖRSVARAS? Den jutska halfön, hvars södra del under tidernas lopp fått namnet Slesvig — dess äldre benämning var Sönder-Jylland — är den del hvarmed Skandinavernas Jand sammanhänger med centralEuropa, och Tyskarna kunna öfver Eidern sända till dess eröfrande ojemnförligt större truppmassor, än Skandinaverna tillsammans till dess försvar kunna åstadkomma, och detta af det enkla skäl att Skandinaverna äro 6 millioner menniskor, men Tyskarnpe 40 millioner. När dertill kommer, att Tyskarnpe äro ett äfven i andra bänseenden vida mäktigare folk, att det öfver bela Tyskland utbredda jernvägsnätet gör det för dem möjligt at utan synnerliga svårigheter samla folk och förnödenheter från hela sitt vidsträckta område, under det att större delen af Skandinavien har långa och svåra kommunikationer, så synes det till en början, såsom skulle hvarje försök att mot Tysklands öfvermakt försvara Jutland böra blifva fruktlöst, så vida icke andra stora och mäktiga stater härtill vilja bidraga. Men på de mäktiges hjelp bör man så litet som möjligt förtrösta, den fåg sällan för intet, och man råkar derigenom lätteligen i ett alltför tryckande beroende, Egna stamförvandter under med våra likartade statsförfattningar kan man väl något lita sig till, men hvarje förbindelse, som leder in på vägen till ett vasallskap under en främmande folkstam, med från oss diametriskt åtskilda politiska interessen, bör sorgfälligt undvikas. Englands hjelp kunna Skandinaverna derföre mottaga, men Rysslands aldrig. I det nyss genomkömpade slaget vid Dannevirke hafya Danskärne visat, att om antalet å båda sidor vore någorlunda lika, så skulle Tyskarne spart blifva fullständigt tillrättavisade, och Danskarnas önskan att från Sverige erhålla trupper är ganska naturlig, äfvensom det för oss vore en evinnerlig vanåra att icke härmed bjelpa dem, om dermed ändamålet kunde vinnas. Men då, såsom törut är visadt, vi icke till lands kunna motstå Tyskarne, om de med fullt allvar gripa verket an, så är det en misshushållning med krafter att på landtförsvaret använda mer än det nödvändigaste, hvilken