Aftonbladet – 10 maj 1848, sida 2

folk; Tuileriernas trädgårdar och Elyseiska fälten hvimla af promenerande till fots och häst; Poris lärer med eit ord vara sig så Likt, att man ej kan upptäcka någon skillnad, om icke i en större muaterhet och mera frize. REVY AF TIDNINGARNA. Då Aftonbladet syszelsätter sig med representationsfrågan och hvad derom talas och skrifves, skulle det utvisa en brist på uppmärksamhet att icke särskildt omnäzsna, om också läsaren förut känner det, att de s. k. reservanternas, tidning Reformvännen fortsätter sin, hufvudsskligen mot Aftonbladet och dess förläggare riktade, verksamhet i afseende på denna fråga. Vi måste härvid rätta ett misstag eller oegentligt uttryck i Atonbladet för någon tid sedan, då vi yttrade vår farhåga, att en hund låg begrafvern under den bekanta reservationen. Dat har nemligen sedermera visat sig, genom Reformvännenn, att den ifrågavarande hunden hvarken är död eller begrafven; han bar tvärtom medelst ett lika fliigt som Jjudeligt skällande på Aftonbladet, för sina herrars räkning, visat sig vara vid både lif cch helsa. Denne trogre väktare b-nämnes, när det skal: vara högtidligt: Teophilus,; men i dagligt tal lirer han lyda det kortare namnet Fille. Vi visste i början icke hvem djuret tillhörde, men fingo slutligen, till någon förvåning, förnimma, att på halsbandet står graveradt: magister docens Siljeström. En och annan torde fiona det hårdt, att vi använda en sådan liknelse med anledning af det sätt, hvarpå hr Teopbilus framträdt i r:ris 2 och 4 af Reformvännen; men då egarne af nyssnämnde tidning oegennyttigt vidkännas den iogalunda pekuniera uppoffringen att låta utdela densamma kostnadsfritt till alla Aftonbladets abonnenter, så kunna d:sse också sjelfve bäst afgöra, huruvida det är möjligt stt annorlunda betrakta den löjliga öfversittareton samt det arga och hutlösa gläfsande, som utgör hufvudsumman af de Teophiliska epistlarne i Reformvännen. Hvar och en begriper, att det icke kan vara svårt för de minga fiender, som uppstå mot en politisk person, eller en rediktion, hvars öfvertygelse väl kan vika för giltiga skäl, men icke låter sig tummas, att emot en billig byra samla nöstan huru mycket oväsen som heldst emot parsonen. Det kommer till och med alltid att finnas flera medelmåttiga pennor, som stå till tjenst för sådana ändamil, än man kan engagere. Det är ock gifvet, ati det vore en stor vinst för motståndarne, om de kunde förmå den anfallne, att ingå i svaromål på alla slags allmänna beskyllningar, och dermed dra.a dess verksamhet ifrån de vigtiga frågorna för dagen; men det är äfven begripligt, att sådant skul!e utiedsna allmänheten och skada den offentliga diskussionen. Det är af denna orssk, som Aftonbladet ganska sällan brytt sig om att upptaga ailt det ovett och skränande, som under de förflutna årens loppi så rikligt mått blifvit bekostadt på dess förläggare och medarbetare, så framt icke undantag måst göras för de tillfällen, då man behöft tillbakavisa lögnaktiga faktiska uppgifter. Eit motsatt förfaringssätt skulle troligen endast haft till påföljd, att allt flera skällande varelser naggat oss i hälarna. Vi kunne icke underlåta att yttra den tenken, att om pseudonymen Theophilus skall beteckna hr mag. docens Siljestrom, hvilken annoncerat sig såsom Rsformvännens utgifvare, och förklarat sig ansvara för de artiklar som der inför2s, så har hr Siljes:röm icke någon synnerlig beder af sina epistlar. De äro af det slaget idrotter, ox hvilka man kan säga med versen i Frithiof: Hvad du vinner, bjelterykte vinner du dock ej derpån, och man har så mycket mer förundrat sig öfver ett sådant slags skriftställeri, endast tillhörande skolfuxen eller bränvinsadvokaten, men redan förvisadt ur den publicistiska konvenansen, äfven i den medelmåttigaste landsorispolemik, som hr Siljeström redan är i den ålder och på den plats, att ban borde anses hafva passerat slyngelåren. Icke desto mindre och då vi förut, ehuru föga personligen bekante med br Siljeström, ansett honom för en hederlig man med liberala tänkesätt, hvilken borde bära den aktning för det rätta, som är ett oeftergifligt vilkor för dessa egenskaper, cch hans utfall egentligen tyckas härröra ifrån en lättsinnig lasta att få visa en viss käckhet, utan att besinna att den dåliga tonen skadar bonom sjeli mest, äre vi när som helst heredde att hänskjuta till en kompromiss afgörandet af alla de tillvitelser, som Reformvännen eccot oss framställt, angående obehörig partiskhet emot reservanterna, deras förmenta nedsvärtande ifrån Altonbladets sida m. m., och om en sådan kompromiss icke gifver osz helt och hållet rätt emot R :formvönren efter en oväldig pröfning, så underkasta vi oss gerna på förhand alla de hätska omdömen, som blifvit fällda. Iatill dess sådan! sker, måste vi öfverlemna denna kompromiss åt publiken, men att replikera allt hr Siljeströms ovett och steg för steg följa ReformvänRT tt standa enär mensklichet var en främmande