Aftonbladet – 1 maj 1848, sida 3

sättas till en procent, blott denna fullt utgick. Om uppgifterna då skedde ärligt — något som af erfarna och samvetsgranna ledamöter i taxeringsoch pröfoingskommitteerna alltid kunde kontrolleras — blefve statens inkomst lika stor och, efter undanrödjande af de på nuvarande stadga grundade konsiderationer, kanske större in nu, utan att någon enda näringsidtare behöfde belasta sitt samvete med falsk uppgift. De i 9:de och 40:de SS upptagna tar:fferna äro i hög grad menlösa, da det kan föru:sätta: att i städer sådara som t. ex. Malmö och Ystad kunna fionas handlande med så små årliga inkomster, som bko rdr 333: 46 och bko rd; 500: sam handtverkare med 460 och 140 rås nkomst. Detta sednare utgör minimibeloppet för en ift arbetskaris inkomster, om hsn med yttersta tarflighet skall kunna linärs, värma och ;låda sig, och oylika äro i 44 taxerade till 32 eller 46 sk. i bevillning. — Samma missförbållande finnes mellin den i börj:n af 8:de och 40:de SS stadgade och sedan ofia upprepade taxeringsirund till 5 procent och alla i 9, 10 och 14:de S8 uppsstte tariffer, så att sjeilva förordnirgen tyckes gifva anledning till den au varliga tillämpningen af densamma. Hvad embetsmännen beir:ffar. så är högst: afgiltep, efter centonalenvs afskaff.nde, för dem bestämd till 3 procent, eller 2 procent mindre ån näriogsidkarnes sfgit. Åter ett eget förbållande, att besiämda inkomster äro lägre taxerade än sådana, som, beroende på konjunkturer och tillfälligheter, ej kunna på förhand beräknas. Imedlertid bliftver embeiswännens afgift i de flesta f:ll en sanning, emedan sflöningarne för det mesta äro bestämda i publika stater och. såmedelst allmönt kända. Endast kyrkoberdar vid pastorater utan konvention, äfvensom Jlandtstatsoch andra embetsmän, hvilkas nkomster hufsudsakligen bestå i sporiler, kunna icke så lätt kontrolleras. Icke sillen hör men den satsen drifvas, at: embesmännen, hvika sflönas af staten och äro des; tjenare, alldeles icke böra betala någon skat, emedan en dylik uppbörd, kteter det, ej är spnat ön att sifva med ena och trga med ndra handen. Denna åsigt, som liter så enkel och sann, torde dock i grunden vara falsk. Om msn jermför embstsmannen med näringsidkaren, äro de i allt ka utom i den enda omständigheiep, ati den förres arbete är mera akdligt och producirar ingenting, men dertöre icke är af mindre vigt för samhällets: ordning och be stånd, den sednsres deremot mera materiellt och producersnde. Begge hafva välgerningen a! ett väl ordnadt samhällsskick att tacka för iöjligheten att sysielsätta sig med en verksamhet, om på en gång är fruktbringande för der sjelive cch för sambället. Begge äro derföre ika förpbgtade att, i den mån de förmå, biiraga till vidmakthåll:indet af nämnde samnhällsskick. T:1l och med uti ett fal, som sällan tages i petraktande, äro de fullkomligen lika lotiade, iemligen 1 behofret af ett kapital, för att kunna bedrifva sitt valda yrke. Skilnaden består lott deri, att embetsmannens kapital skall föräras och liksom det sådda fröet gå till förgin,else, innan plantan hinner skjuta upp och bära rukt. Förstörelse ken man väl knappt kalla, vid som egentligen är en förvandling från ;enningar till kunskaper. Sålunda måste ep lifvande prest eller jurist för sin bildning och indervisn:ng vid skola och universitet använda minst 3 å 4000 rdr, innsn ban hinner den tidpunkt, då ban, efter a slutade prof och fullärlad bildning, sättes i stånd att något förtjena. säkarens kurs är änpnu dyrare. Handlander ch bandiverkaren, bvilk:s bildning och inöfning kosta obetydligt i penningar, böra äfven ga ett kapital. Men detta får icke förstöras, cke förtäras, utan liksom en nedsatt sflåggare itgöra sjelfva stammen för det blifvande trädet. Af det anförda torde inses, att dessa begge klasser hafva samma förb ndelser till och s:mna förmåner af samhället, cch derföre böra besandlss lika i beskattningsväg. Råtta afgiften för löner skulle således efter Jenna åsigt äfven vara en procent af inkomsten. Nigon minskning i bevillning för löner uppstole naturligtvis härigenom; men dessa medborare hafva också, för den tvungna ärligheten i sppgifterna, hittills varit mest betungade af benallninog. För löner under 400 rdr borde ingen vevillning tagas, ty under denna summa kan en ang embetsmar, som beböiver en hygglig klätesrock, rent cch snyggt linne och eit varmt um, icke med den största sparsamhet och förakelse lefva ). Bevillningen af fistigbeter till 2 per mill. af exeringsvärdet, hvilket äfven gör 20:de penniren å inkomsten, beräknad till 4 procent a! anma värde, har naturligtvis samma fel som evillningen af andra inkomster. Besynnerligt