Aftonbladet – 1 maj 1848, sida 3

M RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Öfverståthållare-embetet har sistlidne lördag afslutat undersökningen angående gatu-uppträdena i hufvudstaden den 48, 49 och 20 Mars; ransakningshandlingarne komma att aflemnas till Hofrätten. För delaktighet uti ifrågavarande uppträden hållas nedannämnde personer häktade: F. d. guldsmeden Lenholm. Målaregesällen Carl August Ljungströmer. Bokbindareläringen Frans Eivard Bolivar Möller. Boktryckerilärlin en Carl Alfred Sjöberg. D:o Per Gustaf Theodor Lundqvist. Tunpnbindare-arbetaren Adolf Fredrik Filur eller Bergman. Skräddare-arbetaren Carl Gustaf Sundstedt. Skräaddaregesällen Gustaf Edvard Öbergsson. Bageri-arbetaren Carl David Widegren. D:o Bror Herman Forsberg. Gelbgjutarelärlingen Carl Fredrik Kjellman. Tunnbindarelärlipgen Carl Johan Edlund eller Meurling. Skomakaregesällen Pehr Adolf Engström. Ynglingen Axel Öfverström (straffad för stöld). Snickare-arbetaren Nils Reinhold Södergren. Glasmästarelärl. Axel Gustaf Sandberg. F. c. tunnbindarelärl. August Kl-berg. Snickaregesällen Frans Robert Igelström. F. d. handlanden Johan Goaihn (strs ffad för stöld). F. d. korrektionisten Christoffer Kahnberg (straffad för stöld). Bokbindarelärl. Johan Wilhelm Löfqvist. F. d. skomakarelär!. Adolf Fredrik Kryger. Skrädderi-arbetaren Johan August Mellberg. F. d. korrektionisten Ludvig Theodor Schortz. Bankobok hållaren Carl Gustaf Almgren och glasmästaren Boberg. — En dräng, Isaksson från Husby Långhundra, hade i lördags förmiddag låtit örleda sig stt spela med några industririddare på en krog å Ladugårdslandet; de hade inbillat honom att fjerde mwan i spelet nyligen fått ärfva 5000 rdr, och han hade utan mycket betänkande gått in på deras åsigt att det vore detsamma hvar arftagarer gjorde af arfvet,. Imedlertid slog spelet så ut, att drängen förlorade 50 rdr. En fia, fabrikör Svensson och en betjent Pettersson äro uppgifra såsom deltagare i ifrågavarande spelparti; men de bestrida det alldeles. Målet är enhängigt i polisen. (Insändt.) Det är en känd sak, att klagomål oupphörligt låtit böra sig öfver polisbetjeningens ofta godtyckliga och råa förfarande, fastän dessa klagomål tyckas bafva förklingat i tomma rymden; likasom att det från vissa håll svarats, att denna klagolåt oftast är obehörig, och att man ansett ivrättningen i det närmaste motsvara sitt ändamål. — Insänderen vill, utan att ingå i några vidlyfiiga kommentörier deröfver, endast anföra ett exempel (ehuru det, ty värr, icke kan bestyrkas genom vittnen), som torde kunna bidrega att i någon mån belysa verkliga förbållandet med denna inrättnings närvarande underordnade personal, samt de missbruk, hvilka, troligen ofta nog, begås ef polisbetjenterna. Nära Ladugårdslands torg bor en fattig sömmerska, hvilken bar en fästman. Denna fästman är bagaregesäll, samt lärer vara en driftig, ordentlig arbetsre, och för öfrigt en allvarssm och städad karl. En polisbetjent, på något sätt underrättad om denna bekantskap och troligen för tillfället utan mynt, stiger en dag (i förra veckan) in till flickan och frågar med en mycket barsk ton: Är ni N. N.? — Ja, min herre. — Såå, jag har då gått rätt. Hör på, min sköna, ni lärer vara bekant med en bagargesäll? — Ja, min herre; men hvad menar ni med det; bar något ondt händt honom? — Nej, intet annat, än att hans hushonde genom mig låter helsa er, att ni icke får narra borom att försumma sitt arbete; ty annars får ni med mig att göra., — Han har aldrig försummat sitt arbete, försökrade flickan, darrande i alla leder. — Jea, ja, det får icke ske heller. Har ni att bjuda mig på en toddy? — Nej, det har jag intet. — Har ni några pengar då att ge mig för besväret? — Ack, min herre, jag har endast 36 sk. — Nå, det är detsamma; tag hit dem då. Adjö med er; kom ibåg hvad jag sagt er. Det bör tilläggas, att sömmerskan icke ens kände karlen, eller bar någon anran anledning att sluta till hans egenskap af polisbetjent, än bang egen uppgift derom, och att han kade en kokard på mössan. Meningen härmed är derföre också ingen annan, än att fästa uppmärksamhet på denna bändelse, såsom ingalunda det enda exemplet i sitt slag af lyckade försök att öka sportlerna i tjensten genom prejerier. Visserligen hörer sådant, efter all anledning, till undantagen; men att dessa undantag icke äro precist sällsyota, skulle utan tvifvel bufvudstadens näriogsidkerskor kunna vitsorda, om de finge berätta angående de extra kontributioner zom en och annan polisuppsyningsman obligerar dem att erlägge. Att fall, sådana som det här ofven berättade, äro ganska svåra att helt och hållet förekomma (förutsatt att mannen verkligen varit polisbetjent, såsom anledning är att antaga), finner hvar och en, då korpsen består af 400 personer; men hvad som otvifvelaktigt skulle göra mycket till förekommande deraf, och som borde göras hfvudsakligen derför, att hela inrättningens anseende lider och nedsättes i folkets opinion för hvarje gång någon individ deribland förgår sig, det vore att allvarligt efterhålla och näpsa hvarje missbruk, som kan upptäckar, i synnerhet hvarje sådant missbruk, som går ut på bedräglighet. Sker detta nu? Takttages t. ex. alltid en tillräcklig noggrannhet, och en sträng uppmärksamhet och oväld, vär det är fråga om att låta polisbetjenter med vittnesed bestyrka angifvelser der de sjelfva hafva fördel af den anklagades fällande, och således befinna sig i ett förbållande, under hvilket lagen förbjuder hvärje annan medborgare, äfven af det högsta anseende och den mest bepröfvade kargkter, att bära vittue. När pu imedlertid författningarna gifvit detta oerhörda undantågsprivilegium åt en tjenstepersonal, som antingen belt och hållet eller till största delen är hemtad från den mindre bildade klassen, och hvars befattning redan i sig sjelf är af egenskap att lätt åstedkomma frestelser till missbruk, borde icko då den yttersta tamvetsgrannbet råda i hvarje fall, der fråga blir om utöfningen af bevisningsrätt medelst eget intyg? Ingen kan känna bättre än hr polismästaren och hr öfverståthållaren, att polisbetjeningen icke står i något högt anseendebos folket i allmänhet. Detta utvisar ett förvändt förbållande; ty väl skall en polis alltid vara fruktad af tjufvar och våldsverkare, men den kommer alltid att vsra ansedd och byllad af den större publiken såsom ett skydd, om den icke genom eget bandlingssätt förverkar sitt förtroende. LANDSORTS-NYHETIR. Götheborg d. 26 April. Hr tulldistriktebefen och ridd. W. Karström hade i lördags låtit till sig kalla härvarande tullstat och uttryckte vid sammankomsten den önskan, att medlemmarne af. densamma so ba måtta UnNdartoscrkna Husa PRE