Aftonbladet – 29 april 1848, sida 2

Den 22. Krigsreserven har blifvit inkallad till L Maj. Kungen befinner sig bättre och väntas till Odense. Om kapt. Dirckinck-Holmfeldts tillfångatagande på Fehmern vet man nu det närmare. Kaptenen hade af en på stranden uppsatt hvit parlementärflagga blifvit förledd, att obeväpnad och med endast 2 matroser gå i land, der han lömskt öfverfölls och öfvermannades, Fregatten Havfruenp är nu också: färdig att sticka i sjön. Bland nya fångar, som med ångbåten Victoria blifvit bragta till Kjöbenhavn, äro äfven 2 doktorer och en apotekare, hvilka i Rendsborg skola ha uppmanat en hop danska officerare attdricka kungens skål i ett godt glas vinp, hvilket sedan befunnits ha varit — förgiftadt. — Desgligt Allehanda för i går berättade såsom ett rykte, att en ny konservativ tidning här i hufvudstaden skall vara i fråga att utgifvas, i anseende till den allmänna misskredit, hvaruti Tiden fallit, äfven hos sitt eget parti. (Månne tidningen Reformvänner kan vara en förelöpare till denna nya konservatör? Lärospånet är då åtminstone föga lockande.) Denna underrättelse beledsagar Allehandaredaktionen med några reflexioner, hvaraf följande äro ganska träffande. Det ligger i sakens natur, att någon konservativ tidning icke vidare kan göra effekt, emedan man numera sett för mycket, för att låta förvilla sig af en fraseologi, hvilken, lika med dem som begagna den, endast vittnar om sin egen svaghet och förestående upplösning. Mer än någonsin har folket kommit till visshet om, -att konservatismen är dess naturliga fiende, och hvad mera är, dess mest oförsonlige fiende, ty låt oss få krig med hvilken nation som helst, och vi skola med den till sluts kunna bli goda vänner, men de konservativa skola aldrig förlåta folket att det är folk. De konservativa hafva en gång för alla skiljt sitt intresse från folkets, från landets, och som deras ställning till folket alltid varit förolämpande, så är försoning knappast att tänka på, ty på de konservativa kan tillämpas satsen: odtsse quem lederis. Redebogna att biträda regeringen i alla projekter, som äro skadliga för landet (såsom höga och onödiga anslags beviljande o. ;. V.), göra de så mycket mindre skäl för benämningen konservativa, som, om de finge rå, det snart icke vidare skulle finnas någonting att konservera. Egoismen är den basis, hvarpå den moderna konservatismen hvilar, och sjelfviskhet är icke kännemärket på en god medborgare, utan just dess motsats — förmåga af sjelfuppoffi ing. Att imedlertid folket icke anser dessa fiender serdeles farliga, synes bäst på den likgiltighet, hvarmed den konservativa tidningen (Tiden) emottogs och ännu följes. Om det konservativa partiet förstått att hos sina motståndare injaga någon skräck, så skulle man utan tvifvel hafva med uppmärksamhet följt dess strategiska rörelser och låtit sig angeläget vara att hålla sig på vakt mot de andliga vapen, hvarmed det stridde; men partiet har träffat det egna ödet, att hvarken göra sig fruktadt eller ilskadt. Man vet att det ej finnes sanning uti dess äror, derföre låter man dem gå in genom ena örat ch ut igenom det andra, och då icke ens de få, hvilka taga någon notis om dessa, fästa någon vigt lervid, så är det ännu mera osannolikt, att de skola kunna utöfva någon verkan på den större allmänheten. Detta hafva de konservativa funnit, men rilja dock våga ett ytterligare försök. Den nya konervativa tidningen, hvartillmedel äro samlade, och om är ämnad att utkomma tvenne gånger i veccan, lärer nemligen komma att utdelas gratis (en ipplaga af 5000 exempl.) — en generosit, som ernrar om den tyske baronen, om hvilken Hoffman perättar, att han hade en fix id att han vore en tor violinspelare och i synnerhet förträfllig lärare Då detta instrument, hvarför han, i stället att taga etalning af sina elever, betalde dem som underkatade sig att taga undervisning af honom.