Aftonbladet – 29 april 1848, sida 2

uppbär han allena äran, ty de jublande klackörerne ropa ständigt kring denne härförare sitt bravo, bravissimo! och sitt da capo! hvarföre han ock stundom har den kompläsansen att tugga om hvad som förr varit framme. Det är någenting rörande i deuna disciplinerade dyrkan, ty på allas tungor, i allt hvad som säges och i allt hvad som sker är det blott han, i premisserne och i konklusionerne, i grunden och i följden, endast han — alltid han. Alldeles som i Afrika, när konungen ef Darfur visar sig offentligen, springa skrikare förut och ropa ijudeligen: Se der är buffeln, en buffels afkomling, tjurarnes tjur, alla andra äro oxar och endast han den rätte buffeln. — Det högvördiga ståndet deremot är i sin dyrkan för ståndets ledare vida sparsammare; finner det dock beqvämt att göra såsom salig professor Hultån, hvilken alltid förenade sig med bror Winbom; då Winbom ej var tillstädes, tänkte han såsom hela Consistorium. En sådan maklig enighet mellan reresentanterne från vidt skiljda orter kan icke föraras annat än genom den själsfrändskap, som måste herrska der så mycken yttre likhet råder; ty det är ju en gammal känd sak, att presterne i hela verlden, rabbiner, muftis, dominikaner, prostar, biskopar, kardinaler, korteligen hela vår Herres diplomatiska korps, har ett visst famlijtycke, alldeles som man vanligen finner hos folk, som drifva enahanda handtverk. — Med ett ord, det synes som om det! högvördiga ståndet skulle lida brist på motion, fast! icke af brist på motioner, ty gäller det att hålla tal, så finnas f. d. skoleller gymnasii-lärare, som i uppläsandet af sina krior ådsgalägga en lårgmodighet och sjelfförsakelse af fast öfvermensklig natur, och åhörarnes suckar härvid förnimmer endast ban, som dygden belönar. Denne pathos harlikväll på sednare tiden betydligen lagt sig, och man vet ej om influenzan eller underrättelserna om frånska revolutionen härtill mest bidragit. Att sådana kroppsliga skakningar kunna nedstämma Geisten är emedlertid en känd sak, ty det är ju ej längesedan en hel läsareförsamling här i Sverige ville anställa åtal emot provincial-läkaren för det han, såsom orden lydde: hade laxerat ur dem den hel. Ande.n EEE — Vi taga oss friheten särskildt fästa läsarens uppmärksamhet på en uppsats, under rubriken Metternich och bans verktyg), som förekommer på ett annat ställe i dagens blad. Denna artikel får en viss märkvärdighet deraf, att den är hemtad ur ett tyskt blad, WsserZeitung, som minst af allt kan beskyllas för republikanska tänkesätt elier radikala sympatier. De tankar, som i denna uppsats uttalas, kunna anses som ett eko från det förenade ty-l ska felkets tänkesätt. Med bitter, harmfull smärta blickar hela Tyskland tillbaka på det förbatligaMetternichska väldet, som slagit så många och djupa sår, hvaraf denna stora och: mäktiga statskropp ännu blöder, förlarsad i sitt: inre genom en mångårigt bedrifven machiavellistisk statskonst. De tänkvärda ord, som der uttalas, i en tysk tidning, inför en tysk publik, vittna mer än väl om hburu djupt den Metternich-Guizotska (som på svenska kunde öfversättas med Hartmansdo:ff-Palmbladska) politiken är föraktad och afskydd af det tyska folket. Äfven för svenska läsare kan det vara intressant och lärorikt att inbemta, buru en orubbligt konservativ statsman, med erkända administrativa talanger, efter sitt fall bedömes af det folk, som han ville lyekliggöra med sin vishet. Gör man väl klokt uti att förakta denna historiska lexa? Svaret på denna fråga kan ej blifva tveksamt. Den statsman, som icke låter korrigera egna misstag och fördomar genom sina själsfränders dyrköpta erfarenhet, måste sjelf, förr eller sednare, betala sitt lärospån cch dela deras missöde, hvilkas väg ban hårdnsckadt beträder, änskönt ban sett att den ledde hans föregångare till förderf. Att en stor och djup förblindelse måste hafva inrotat sig hos det slags politiska heroer, som under statsmannavishetens falska flagg gå ispetsen för det stationära partiet, erfar man dagligen, såväl i vårt eget land, som öfverallt der friheten redan börjat skaka på sina fjettrar, men icke ännu hunnit fullkomligt bryta och afkasta desamma. I alla åtäter, der det politiskal förtrycket icke vill borttaga hela den förtryckande handen från folkens svigtande skuldra, utan blott finger för finger lätta på bördan i mån efter den vaknande folkviljans allt mera bestämdt framträdande anspråk, samt öfverallt der fjettrarne redan blifvit brutna, och derföre dynastiernas eller. partiintressemas reaktionära sträfvande inträdt, nödgas man på frihetens motståndare tillämpa den bekanta satsen: de hafva ingenting lärs och ingenting glömt. Åt ven vi se dagliga bevis härpå, så väl inom! representationen som pressen. Hvem skullel väl hafva glömt alla de loford, . som hela den konservativa pressen, men isynnerhet Posttidninger, Svenska Biet, Morgonen och Tiden slösat på den Goizorska och Metternichska poltiken, samt det djup sfstatsmannavishet, man tillskref dessa båda ledare af den stationära politiken? När man påminner sig alla dessa rökoffer för de fallna storbeternes och deras störtade systems vishet, skulle men vilja föreställa sig, att de sednare händelserna bordt bringa de konservatives offerprester till tystnad, eller att man åtminstone skulle blygas att försvara ett politiskt system, com skakat Europa i dess grundvalar, kostat dess folk strömmar al blod, och beröfvat de, under detta olycksbringande system styrda, stater bärnan af deras välstånd. — Har väl detta varit fallet? — V:sserligen icke. — Väl har man sett Ludvig Filip, den fordne urtypen för all konservatismens vishet, i ordets egentliga bemärkelse höljas med smuts, både af Posttidningen och Tiden; den men, till hvilken de rättroende förut blickade upp med ett sl:gs hedniskt afguderi, kallas nu en fallen storhet, som icke förtjente en bättre lott, emedan hans personliga laster gjorde honom ovärdig sin höga plats. Inga försök hafva ens blifvit gjorda att rädda spillrorna af de fallnes ära; men delfa oaktadt märker man icke den ringaste förändring uti de konservativa Kkerrarres egna politiska åsigter. Da instämma, för skam skull, uti veropen öfver Ludvig Filip, Guzot och Metternich, men begå dock den oerhörda matsäcelsen att, under all: