Aftonbladet – 28 april 1848, sida 6

män,, som utgjorde Eidswoldska rationalförsamlingens pluralitet; och hvad mera var, en stor del af denna voro dels danskt födde, dels i det envåldsstyrda Danmark bildade män. Oaktadt man ej bos dem sålunda borde vänta stora sympathier för folkfriheien, visade det sig, att de ansågo landet och deras eget väl fordra att lemna folket så stor valrätt och på likhet i rättigheter grundad representations-form, som möjligt. Och så är det, sade taleren; då faran hotar ett lands sjelfständighet; då stora olyckor och nöd tvinga till kraftfulla företag: då först inser man att det blott är folket, som kan rädda fosterlandet och med det, dessa sasmma klasser och mäktiga individer, som under andra förhållanden icke bry sig om massans vaturliga rättigheter, ja, ofta likgiltigt äfven alla dess lidanden. Det var just dessa embetsmän och prester, som då funno Bödigt att påtänka en för folket tillfredställande national-representation — och då de i det ögonblicket icke hade försynen af andra representativa former än England med sitt öfverhus, hvartill elementer der lyckligtvis saknades, liksom hos oss, och sitt ännu alliför aristokratiska underhus, samt Sverige med sina fyra stånd, så velde man den enda nya, folkliga representationsform som fanns, de sparska Cories enkammer-system, till någon ledning, men bildade den af våre konservative så mycket tadiade fördelningen afthinget, i lsagthing och odelsthirg. Jag hade tilifälle, att under längre vistande i Norge, under tre storthing, lära känna och tala vid flera af dessa Eidsvoldska män, som stiftat Norges grundlag, och de visade ingen tvekan om änpdamålsenligheten deraf — blott i första storthinget syntes man röna svårigheten af att välja till lagthinget, då det måste ske i början af sammanträdet — sedan fanns alltid många kända, fordna stortbingsmän, att dertill utse. Liksom den sktede talmannen för Bondeståndet, som här nyss uppmanat att söka jemka våra representativa former till likhet med Norges, för hvilket talaren städse ifrat, bad han sölistapet koneqvent, med sina redan fattade beslut, antaga den reslagna punkten, och upplyst om att innan hans ankomst sällskapet beslutet, att bestämåt begära den mindre kammarens omväljende med en tredjedel vid hvarje riksdag, förföll den af honom gjorda fråga om en sådan ny bestämmelse. Friherre A. HERMELIN erinrade att rikets ständer ej blott hafva att stifia civil-, kriminaloch kyrkoleg och att framföra önskningar i ekonomiska mäl, utan äfven äro en administrerande myndighet, mot hvilken regeriogen icke alltid ksn vara hämmande. Så är t. ex. förhållandet roed penningeväsendet, der representationen är despot. Det kunde häada att representationen ville undergräfva Ppenningeverket och införa ett assignatsysiem: detta vore väl ej så farligt att börja med; men lusten kunde fortfara en annan riksdag och en tredje. Då funnes ingen hejd. Tol. byste beiänklighet vid att den störra afdelningen skulle välja den mindre, emedan derigenom en konservativ motvigt komme att saknas inom representatiocen. Vel i orterna, der mean personligen känner den man väljer, skulle bättre uttrycka nationens tanka, än vil ef den större kammerenp. Den som följt våra riksdegar finner, ett utskottsvalen alltid följt mejoritetens tänkesätt. Det är icke rätt att de, fom välje, underkasta sina försleger desamma, som de sjeliva valt; det är liksom att välja sina egna revisorer. Hr SCHARTAU hade ej kunmat tänka sig hvarföre personer, valde af folket till representantkallet, ej skulle hafva företrädet att välja den åsyftade delegationen. Folket har inga perconer, till hvilka det byser större förtroende, än dem det valt till den större kammaren. Det står ej i den föreslagna punkten, att valen till den öfre kammaren skola företagos vid riksdagen3 början, utan meningen är att de skola ske vid desa slut. Huru vill men då säga, att den större: kemmeren skulle vilja skilja ifrån sig personer, som den ej ville behålla? Tal. visste ej huru, om valen till öfre kammaren skedde i orterna, folket skulle: kunna välja olika personer, när valen ske vid samma tid; således skulle hr Dalmans förslag ej leda till keraktersskilda kamrar, men åstsdkomma skadan ef kotteriintressen. Mean hade, för att skrämma affärsmän, förespeglat faran af två kamrar, som droge jemt och som skulle kunna förstöra penningeverket genom assignater; men då fyra karektersskilda kamrar icke kunnat hindra penningeväsendets förderf, så kunde två det icke heller. Det glesnande i den större kammaren, som Perm talsre anmärkt, kunde ej ske, emedan de af densamma valda ledemöter ej inträdde i den öfre kammaren förr än påföljande riksdag. Hr L. HJERTA bad att till det myckna som redan blifvit yttradt i frågan angående behofvet af lika rättigheter för båda kamrarne, få lägga några ord för att erinra om ett här förut icke vidrördt förhållande, hvilket torda utvisa, att det egentliga tvåkemmarsystemets anhängare, bland hvilka man öfver hufvud kan räkna äfven reformens motståndare i allmänhet, zom så ofta föra vådan ef förhastade