Aftonbladet – 27 april 1848, sida 3

stein och Slesvig hafva utgått, eller åtminstone hafva de satt sig i spetsen derför; alltför synbart bar den varit riktad mot den lika demo. kratiska, som danskt nationela nya minisieren. Tyskland till E dern, och ej ett steg längrepx, bar blifvit yttradt bland våra unga Skandinavers, och dsatta torde vara frågsn: ädlaste lösning. — Osetligen bar Danmarks nya minister i denoa fråga visat en djerfhet och raskhet, som är beundransvärd, och blir det ännu mera, om den åtföljes af aktoving för de skiljda natiopernas rätt; likasom konungevs förtjenst om sitt folk blir stor, om hin efter slutsde an sträpgning:r, uppfyller de löfien, hvarmed han dem framkallat. Englsnd står ännu utom stormen. Men skal! det sa förblifva? Detta land, som mera än något anpat hys:r inom sig tändbara ämnen ij gamla obrukbara former, i lemningar af feodalismen, i den oerhörda olikheten af förmögenhet enskilda emellan, i konstgjorda ekonomiska lagar, i en pauperism, som öfvergår allt hvad andra länder hafva att förete, i ett temligen slimärt uibredt medvetande af midborgerliga rättigheter, i tvistande relgioners anspråk — ait ej tala om det syndasirsff för en nationalitets undertryckande, som vidlider Eogland uti våldet öfver Irland. Om med alit detta en brytning kan undvikss, torde det vara att tillskrifva så val pationens som dess författnings i minga fall egendomliga karakier; medvetendet hos hvar och en, som her nigut att förlora, ati en högt drifven industri ej kan annat än lida af lugnets störande; den hos bög och låg starka känslan af laglig rätt; den mera på bäld, än på skrifven lag bvilande författningen: mjukhet att kunna limpas efter förhålland.na och kunna mottaga förändringar, utzsn att omstört:s; samt de privilegierades klokhet at alltid i td medgifva partiela förändringar. I de yttra förhållandena till de linder, som af tidens oro blifvit gripna, synes England hafva antagit för g:undsats, att i det längsta ej blott sjel undvika, utan äfven afhålla anda från inblardning, och stt låta hvarje folk utbämpa sin egen inre strid. Det ger dermed ett föredöme, onekligen lika rättsenligt, som mosau dess eget be:eends unier den första franska revolutionens tid. —Mm.