Aftonbladet – 27 april 1848, sida 3

Iengt HUHURCet, MM PFAnSiIanc, I POLSK I prigeipers erkännande, och mesiede!s älven deras till: mpnirg. Konungamakten hed3 de lailtjemt förbivit på sin gamla stånspunkt aj cUverän, som i sig förenar somtiiga stasmatter, och genom l:ndtständers införande blott : I vissa rätligbeters utöfoing ban bindas vid ständernas medverkan,, såsom det beter i en a förbundets grundlagar. Och äfven denna ringa inskränknivg skulle giivas af suveränens nåd Löfiet att gifva den har ej af alla blifvit uppfyllåt, af de flesta på ett högst otillfredsställande sät:, af några å:ertager. Således var folkets rött ej erkänd bredvid herrskare:s. Och huru hade furstarne under de ire förflutna tiotalen af år utöfvat sin makt? Hvad vittna de många rättegångarne mot demagogische Umtrieben, de många statsfingelserna? Hv:d vittnar till exempel Hannovers gifna och återtagna författning, och dess af polivska skäl nästan förstörda universitet i Göttingen, som j eerens dagar räknade ett par tusen studenter, anybgen några bundrade, till slut ingen? Hvad viltnar det kring hela Tyskland kinda förbiållsnde, som egde rum mellan Kurbessens fur:te och folk — de tragiskt-komiska händelserna i Bijern, före innevarande årets börjar, molstycken mot förflitna århundradens hofintriger — d.n spänring, som långa ridt mellan Preussens konung cch ständer? Och det svåresie wvittdet bära de sista månadernas tilldragelser. Men i Tyskland h:r ock funnite, och finnes an mellan vakt mellan konurg och folk, ett på feodel:stiskt sätt privilegieradt stånd, af fordom sjeifständiga furstar, och af annan adelaf många grader, med ingripande mekt i lagskipning och förval:ning, i cffentlig och enskild rätt Napolecna välde, som genom förmernas förenslirg, och genom kraftern:s anströpgende, först för, och derpå emot hans despotiska syften, bragte Tysklend mera framåt på ett tiotal af år, än nved förr bade skett på ett sekel, skaxade och förändr:de mycket af denna feodalism, men hann ej att bryta den. Har den sedermera, al rättskänsla elier klokhet, gifvit med sig, eller gar den åtminstone väl begagnat sin makt? Hvad viltna de bonduppror, som nu iså många landsorter upplåga, och blifva ett för Tyskland eget förderfii,t tillägg till tidens rörelser. Föröfrigt synes de lägre klassernas ställning i det:a land ej just erbjuda pågst nyt!. Indutrien, och dess skugisida pavperismen, hafva längesedan gjort städernas förbållanden temligen nkformiga öfver hela det civiliserade Europa. Be tyska styrelsernas cch folkens beteende vid utbrottet af den storm, som nu rasar, innebåller varningar, hvilka ej borde undgå dem, som ännu äro utom faran. De förra lofva göra på ringa tid, hvad de hittills på ling tid ej kunnat bringa till väga; och dock synas dej miånget fall kowraa för sent. Folken fordra nu såsom en rättighet, bvad de förlidet år ckulie hafva tacksamt mottagit som en skänk; eller de fordra mera. Den för hårdt spända bågen var brustit i forstarnes hand; militärväldet bar biott allt för mycket leronat rum för ett folksälde utan ledning och sammanhang. — Afven i förhållandet staterna emellen her styrelsernas större eller mindre beredvillighet, att gå hvar sitt folks önskningar till mötes, varit af siori uflytande: med några dagars tidigare eftergift hade Preussens beherrskare kanske kunnit vinn: en ära, somm man nu ej unnade hencm, at: ställa sig i epetsen för rörelsen. Huru skell saken utveckla s:g? Skola furstarne, i täflan om makten öfver hela riket, utsätta nationen för ny splittring, eller skola de, frivilligt eller tvungna, gifva vika för dess håg till förening? Skola de privilegierade veta ait rätt uppskatta sin ställning, och för Tysklands lugna uppcffra sina föråldrade rättigheter? Äsnu ett för Tyskland eget förhåliande är det, hvari vissa des furstar eller länder stå till främmande länder eller furstar. I detta zafseende synes Preussen först, åtminstone i ett fall, befva uppfattat betydelsen af tidens fordringar, då det vill förena med Tyskland sina mestadels nationaliserade Östersjöländer, men lemna ifrån sig det i vida mindre grad gsrma2niserade, för Ö:rigt sermatiska Posen. Ösierrike deremot synes vilja behålla sin andel af Polen, Galizien, om ej sträcka sin hand efter Polens krona, tikasom ofter Tysklands; det vill behålla det Iibatcdes främrsande Ungern cch da slavonska linderna, ja äfven det rent af fiendiliga Lomvardiet. Det synes vilja våga sina krafter på at: vidbålla 1243 års amalgamstionspulitik, Och dock har ået börjat stela saratliga de tyska folkens linge hysta, och furstarnes nu väckta tanke på fördelen af att i de balit-sla-iska länderna bafva en fö nur mot den rent slaviska fulkstam, som sedan förra årbundradet hotar vestern; mot detta kolossala Ryssland, hvars bistånd mot Frankrike och skydd mot demowokratien hittills ej kunnat betelas för dyrt. Ätven det Ryska Pulens återksilande till lif vilja påde frinsmän och tyskar betrakta såsom en af tidens vigtigsste frågor. F znnas deruill uisigter i Polens inre? Finnes dylka ide öfriga närmaste ryska länderna? Derom får man föga eller intet vets. Kan dot vara ep sidan anledning, eller blot klokhet at undgå ela vesterna anfall, som bestämt sjeifherskaran (Ul newsialitet? Skulls elt europeiskt krig i er hämma fortgingen sf Tysklands g; och hvilken rojl skulle furstar och adel dervid spela? Skulle de vlja bära vapen 2 0t sitt fädernesiend, och dels Bourboners öde uch rykie? Et tyskt land under främmande välde har gifvit första tecknet till krigiska våldsamheter ino och vid förbuadets gränser, nemligen HolSN. Den cmtvistade frågan om arfsrötten till Slesvig betyder väl dervid mindre, än det faktisza förhållandet, att i en tredjedel af landet tyskan är både folkoch satsspråk, och i en annan tredjedel åtminstone det sednare, att det inträrg: i embetsverk, i skola och kyrka, samt hos de högre stånden. Stor skuld härut!