Aftonbladet – 27 april 1848, sida 3

o finsändt.) NAGRA ORD OM TIDENS TECKEN. (Tredje artikeln.) Vi talede sist om Frankrike och hafva deitill ett och annat ati tillägga. Vi ba uppkastat den frågan, Om republiken är ifrenska nationens önskar, om den ligger i dess tanie och båg. En ennan dermed saiormanhängan:e fråga är, orm dex ligger i statens insti utiouver; om den förra franska republiken lemnade efter sig nigra spår af sin tiilvare, och om dessa bibehållit sig. Det gamla franska konungaväldet var, såsom vi redan aniydt, bygdt på feodalväsendet, och kuade efter dess fall ej fiona sig i de nys förvållandena. Det zya konungaväldet har ej heller velat fiuna sig i dem. Redan Napoleon, ehuru han var revolutionens son och fullföljde dess inre Csntiralisation, dess likformiga och enkla lagstiftning, samt utbredde dess frukter och dess lidanden utom landets gränser, rmisskände dock i mera än ett fall aess betydelse och sia egen stalininz. Han sökte ej blow för glansens skull, utsn ock till förmenadt stöd för sn th:on, att omgifva sig mad en ny, i vissa fall privi:egierad m-llanmakt mellan furste och folk, och begåivade den äfven med gods, dock utan särskilda rätvuigheter öfver folket, bvars likvet inför lsgen blef oförkränkt. Han gick således bloit till ytan: kbans egen kraftiga vilja kunde hka litet som nationezs väckta sjelfkänsla tåla en verklig mellanroskt. Hvilka frukter ben skördade af sia skapelse är bekant: den nya hofoch krigsreadeln öfvergaf honom förr, än mMerige mans tålamod var uttömdt af de ansträngnisgar, som hans herrsklystnad fordrade al landet. De af den gamla adeln, som fått återkorrms, och den återställda kyrkan älskade honom aldrig ärligt. Om den nya Bourbonska styrelseus kraft är föga att säga, mera om den Orleanska; men i alla fall var feodalväsendet en gårg för alla så fullkomligt med rötterna uppryck:, ati d.t aldrig, med bästa vilja å dess egen och styrelsens sica, kunde komma längre än till det skenli, som vi redan nämnt såsom af den sista revolutionen å:erslockt. Och Franksike är derutinnan ati skatta lyckligt, a!t det au, då de lägsta blassern:s rät börjar göra sig sällande, ej vidare has att utkämpa någon strid mellan de högst. Den första revolutionen ledda till despotism 1 förvaltningens bide foreer och anda. I uiomcrdentliga fall vädjar man gerna till det oaskrönkta förtroendet, ehuru det merändels är just ett missbrukadt förtroende, som föranledt 4e uox ordentliga omständigheterna; derna desplisa sammanrhångde ock med den vämnda centralisationen, som var en af denna hvalfnings buivudssklgaste följder. Den bict alltmera utveekiad af Naepoleoa, och foril-fvex ännu I inycket, framförallt i den makt, som styrelsen eger öfver samtliga bide den högre och lögre förvaltningspersonaiev, hvsrigenom hvarje minis:erförändring och än mera hvarje djupare ingripande förändring måste kännas i hela landet. Men äfven derna cespotism khan så till vida komma r. publiken till godo, som den derigeosm kan usdgå ait med en ny bl:dig terrorism b yta det moistind, hviket kunde möte dess första grundläggning och för röja des framsteg tili rätisenligare förvalningstormer. Bredvid dena af styrelsen b-rocnde förvaltniogspersonslen står en anuan telrikare (cor seils), af foltet vald, men blot. rådgiivande cller på petitionsväg inverkand.e; imedlertid ett kanske för kommande dagar cj betydelselös: minne af den förra repubiiken; et avnat redan i sig sjelf vigtigare är domaremakten, med sin oberoende siällving, med browmålsjuryn och aed fredsdomstolarne. Men det väsendtligaste, som från den första revolutionens tid är qvar, är sjelfva erkännandet af medborgarnes lika rätt. Ala de inskränkningar deri, som egt runa, hafva ståt i strid med de principer, hvarpå hela förfaitnin) De föregående artiklarne se Aftonbladet JA 87 och supplementet till J4 93.