Aftonbladet – 18 april 1848, sida 2

rörande det bekanta reservationsprogrammet mot reformvännernas sällskaps beslut, i dessa dagar, under öfverskriften: insändt, varit synliga i Dagbladet, och hvari br Daimans stil och tankegång ganska tydligt igenkännas. Hr D. har omöjligt kunnat smälta de anmärkningar, sm Aftonbladet framställt, dels emot innehållet af reservanternas programm, dels emot sjelfva sättet att producera detsamma. Det har tagit honom så hårdt, att ban icke allenast vill gå i borgen för reservationsprogrsmmets liberalitet och tager på hand, att den väntade regeringspropositionen skall blifva en verklig bandling i liberal rigtning, och dervid fallit in i en förtjus-ningsfeber öfver den nya ministerens tillsättande, utan äfven af Aftonbladets ganska beskedli-ga anmärkningar i aseende på denna rådgifvaresammansättning, hemtar snpleduing till en insiauation emot Aftonbladets förläggare, i form af den frågan: phuruvida det kan vara möjligt, att den obeskedliga Minerva kunnat hafva rätt pi sitt gyckel deröfver, att A. B:s utgifvare sjelf pbade kikare på en tabureit; och att man der af bör förklara åtskilligt af A. B:s handlingssätt på sednare tider, hvilket eljest förefaller mindre förklarligt. I fall det öfverbufvud behölves svara mnågot på sistnämnda insinuation, så torde det vara nog anföra, att det förundrer css det en sådan kunnat uppltagss af hr Dalman, somganska väl bör känna, att Atonbladets förläggare, hvarken i följd af sitt lynne eller sin siällaing, kan hafva den ringaste anledning eller fördel af att aspirera en sådan plats som ien ifrågavarsnde, eller någonsin, till hvem det vara må, yttrat några önskningar i det hänseendet. Hvad kan då vara orsaken att hr Dalman framkommit med insinuationen? Om vi ville gå till väga på samma sätt, gom hr D., så skulle vi fråga: Det kan väl icke vara samana orsak, som den, en politisk skriftställare i London en gång uppgaf vid ett samtal med A. B:s; förläggare på dennes tillfrågen, hvaraf det värledde sig att man pästan aldrig såg annat än lorder och andra förnäma män blifva miaistrar i England, oaktadt der finnas så många andra utmärkte statsmän? Engelsmannen ytirade ner. då: det är icke svårt att besvara; ni bör vet2?, min kerre, att i vårt land råder en så stark aristokratisk tendens och deraf föl-jande afundsjuta, att en man af folket eller medelklassen heldra ser en medelmåttig lord i xbinettet, än någon af sina bästa vänner och bekanta, om han också tilltrodde den seinare stt bafva störra skicklighet dertills. Vi anföre denna anekdot, utan attiöfrigt vilja citera den såsom jemförelse; emedan det är klart, att hr: Dalman, som en gång cffeniligen förklarat natt br Hjerta änvu aldrig varit i stånd att geromöra ett enda riktigt logiskt risonnemang (eller något i meningen dermed lika), långt min-dre kan ense hr Hjerta skicklig stt fylla en statsrådsplats, så som det sliminnas anspråk skulle kräfva; hvari hr Dalman också utan tvifvel har g:nska rätt. Må det i öfrigt tillåtas oss härvid yttra, att det fält, som publicisten har för sig, synes 0s8nog vigtigt och maktpåligganda för att den, som disponerar den mest lista tidningen i landet, hvarken ur synpunkten ef det allmännas gagn eller för egen sjelfssårndighet och fördel, bar skäl att för närvarande ens önska dess utbytande mot en plats i en konselj, så heterogent sammansatt, att de förmågor, som der kusna finnas, snart blifva förbrukade, den ena efier den andra. Men allt detta har intet att göra med det egentliga tvisteämnat, neml. representationsfrågan. Vår mening om reservanternes åsigt och förfarande hafve vi redan sagt; dels att programmet är så mång!ydigt, alt man deri kan inympa en ganska penningsristokratisk vallag, dels ock att reservanterne handlade listigt och. föga grannlaga, då de på förhand bade gjort sin reservation fårdig och underskrifvit den, men det oaktadt fortforo att deltaga i öfverläggningen vid det tionde mötet; hvilket förfarande också icke blott anmärkts af Aftonbladet, utan: af många flera, och bland andra af talmannen Hans Jansson, som i lördags liknade den separerade minoriteten vid Sonderbundet i Schweiz, på grund deraf, att han fann den förras likasom det sednares heandlingssätt jesuitiskt. Detta bestrider nu kr Dalmsan helt och biållet, slår sig för sitt bröst och förklarar, att han är riktigt liberal; men då man är i stånd att enskildt yttra, det man icke kan gå ifrån sin mening till pluralitetens3, så vida man icke blir gsilen, och att man då heldre behåller hvad som är, neml. den nuvsrande representationen, så henaställa vi till allmänhetens bejösande att uppskatta den egantliga valören i skrot och korn af hr Dalmans liberslitet. — Det är märkvärdigt stt se, huru inflytelsen Ph, I I rn