Aftonbladet – 1 april 1848, sida 2

Sympathiens dragning och antipathiens fråntötning kungör sig i den menskliga berörinsen i mån af andens och känslans utveckling. ju högre grad det inre lifvet är utveckladt, lesto mäktigare är sympathien för lika eller veslägtade naturer, och desto större är sådana oersoners antipatbi mot individer, hos hvilka letta lif är antingen allsintet eller i en lägre srad utveckladt. Menniskor, hvilkas förstånd är utveckladt oå deras hjertas bekostnad, verka frånstötande på menniskor med känsla, hvilkas förstånd blifvit odladt i harmoni med hela deras andes djup och renhet. Ju mer en menniska förnekar sitt andliga lif och under förståndets seräkningar blifver samvetet otrogen, i sträfvan. det för sina materiella ändamål, desto mer är hon motsatt den andligt sinnade menniskan i jälslifvets högre stadier; desto starkare är följsktligen frånstötningen. Hos den ene töjer sig en materialism, som tillintetgör själens lif; hos den andre en spiritualism, som renar och förhöjer det. Ju större dessa extremer äro, desto starkare är frånstötningen. I enlighet med dessa observationer finna vi bos hjertlösa menniskor en absolut likgilighel, emedan de icke äro mäktiga af någon sympathi för andra, eller af någon kärlek i ordets ädlare mening; emedan de icke . interessera sig för någon ting, som icke angår dem sjelfva och deras egen personliga existens. Det är ej nödigt att nämna, antingen och ij hvad mån den unge Horatio erfor någon