Aftonbladet – 31 mars 1848, sida 1

let af sista århundradet, synnerligast i populära noveller och romaner på europeiska kontinentep, den engelska nationen blifvit fram ställd som den personifierade frihetsprincipen och hvarje britt som en bjelte eller halfgud, genom hvars blotta beröring en smak af liberalism meddelas, som, förenad med ädelhet, framstår lika tröstande för hvarje slaf, som farlig för hvarje despot. Britten omgifves af en nimbus af fribet och oberoende, som andra nationer beteckna genom uttrycket brittisk stolthetn, och för hvars glans de buga sig desto djupare, ju mer de sakna den känsla af nationalitet, från hvilken denna stolthet härrörer. Ickedestomindre, ju närmare folken i sin kamp för frihet och oberoende komma i beröring med det brittiska, desto mer egna sig erfarenhbetens resultater alt förminska denna Storbritanniens ära, utan alt man må vägra erkännandet af dess nationella ära, celler bestrida, att ju ej synnerligen värderika drag af nationalkarakter förete sig bos individer. Det fordras blott litet vanligt sundt förstånd, för att märka det Storbritanniens storhet och glans bibehåller sig på bekostnad af andra folks frioch rättigheter; att britten tillvällat sig! frihetens monopolium, och förehåller andra folk som en synnerlig heder utsigten att blifva engelska undersåtare. Perezoso, som kände åtskilliga lefvande språk, hade såsom språklärare och tolk från sin ungdom haft tillfälle att, i handelsoch konsulats-ärenden, gifva akt på särskilda folks egenheter, och hade, såsom hans samtal med Falsado visade, temligen noggrannt uppfattat och skildrat den brittiska nationens inflytande på landets seder och bruk. Ehuru det af många skäl var af vigt för honom att upptäcka för