Aftonbladet – 30 mars 1848, sida 3

— I Hernösandsposten läses följande insända artikel: . NÅGRA UPPLYSNINGAR OM ÅSELE LAPPMARK. o En blick på kartan underrättar oss, att Åsele Lappmark, ehuru hörande till Westerbottens län, likväl är belägen så, att den, medelst sina paturliga kommunikationsmedel, har mesta gemenskap med Ångermanland, derifrån L3ppmarken förses med sina nödvändighetsoch öfverflödsvaror, mot utbyte af dess produkter smör, talg, renstekar och fogel. Mången lefver kanhända i den öfvertygelsen, att Lappmarken är ett annat Siberien, hvars innevånare äro underkastade de största försakelser, men huru förhållandet verkligen är, vilje vi korteligen söka att till en del framställa. I en tid då Lappmarken var, i motsvarighet till sin benämning, blott en betesmark för lapparnes renbjordar, gjorde staten allt för desse ofantliga landtsträckors kolonisering. Man beviljade nybyggarne skattefrihet för den jord dö odlade och bebodde, anvisade löner åt deras presterskap och skollärare af kronans behållne tionde i Ångermanland, frikallade dem från krigstjenst, rotering och dermed sammanhang egande odrägliga pålagor, samt öfverlemnade dem i det närmaste frig från skattebördor, att med egen omtanka och flit besörja landets uppodling och sitt eget dermed förenade välstånd. De beviljade fördelarne voro tillräcklige att i landet inlocka betydliga kapitaler, visserligen icke af penningar, men af arbetskrafter, och verkan deraf visade sig snart genom landets totala omskapning från en ödemark till en ort, der välmågan är större och mera allmän, än kanhända någon ort i hela riket. Åsele Lappmark är nu icke mer ett blott tillhåll för lappar och renar, den består nu af fyra betydliga socknar, hvardera utgörande ett pastorat med lika många väl odlade och bebyggde byar, som uti medelmåttige pastorat i nedre landet Deras förträffliga betesmarker och vidsträckta skogar sätta dem i tillfälle att idka lalugårdsskötsel och jagt, till en betydenhet, hvarom sndast den kan hafva något begrepp, som räknat le sinom tusende smöroch fogellassen, som, obeäknadt ångfartygstransporterne sommartiden, årligen vandra ned till hufvudstaden. Mången, som sett lessa foror och hört berättas att de tillhört ångermanlänningar, skall måbända hafva prisat Ångernanland såsom ett mägta fett land, och ångermanänningen såsom mycket produktiv, men insändaren er om förlåtelse, att han upplyser ett väsendtligt nisstag; det ligger icke i ångermanlänningens lynne tt producera, men väl att spekulera, han sparar appmarksinbyggaren besväret att resa till afsättingsorten med sina produkter, han underkastar sig le otroligaste mödor och ansträngningar blott för et kära nöjet att få handla, den pekuniera vinsten tannar i Lappmarken, men för hans eget land och ör hans vårdslösade hem blir enda vinsten, det lags moraliska uppfostran en obildad och i sedes iran föga hemmastadd allmänhet förvärfvar sig på ägar och stigar, en uppfostran som oftast fulländag hufvudstadens högskola för all sedeslöshet. Men för att återgå till ämnet, har insändaren som ett bevis på huru den enskilda omtankan och rbetsfliten, befriad från onaturliga band, icke ser en hopsparda lönen för sin möda försvinna i statsassans omätliga djup, kan förvandla en ödemark Il ett herrligt land, anfört icke allenast ofvanstånde omständigheter rörande Åsele Lappmark, utan an vill ännu tillägga ett annat talande faktum, emligen, att Åsele Lappmarks pastorater under de dnare åren icke allenast producerat spannmål för: set behof, utan ha under innevarande år derifrån ifvit flere tusende tunnor till Ångermanland förlde, under det att de hårdt beskattade tiondegifrne i Ångermanland få aflöna Lappmarkens pvre