Aftonbladet – 30 mars 1848, sida 2

mbytet af tjenstgörande ledamöter i högsta Domtolen hafva olikbeter i demslut icke sällan inträffat. Men ännu menligare skulle förhållandet blifva, om, åsom den kongl. prop. åsyftar, en så stor tillökning antalet af högsta Domstolens ledamöter skedde, tt de kommo att arbeta på flera divisioner, utan Itt samma lag, som medgålve fördelning i divisiorer, tillika utstakade fördelningen af ärenderna. I istberörde afseende lemnar den kongl. prop. icke vågon vägledning för omdömet om en blifvande yterligare reglering. Derföre, och emedan jag anser ådana föreskrifter om göromålens fördelning vara undgängliga, då fråga är om landets högsta domtol, och att dessa föreskrifter måste intagas i grundagen, så snart denna lag skall bemyndiga konunsen att sätta denna höga domstol på divisioner, deröre, säger jag, anser jag det vara för lagskipninsens gång vådligt, att antaga förslaget till 47 R. F. Jag hemtar ökad anledning dertill äfven leraf, att antalet af högsta Domstolens ledamöter emnats obestämdåt, och att detta antal skulle för varje tillfälle blifva beroende på löne-anslags beviljande. Vid 22 R. F. är blott en mindre förindring gjord genom bestämmelsen, att icke flera in 8 ledamöter må på en gång i pröfningen af något mål deltaga. För närvarande heter det: Ej må flere än 8 ledamöter på en gång tjenstgöende vara. Denna ändring kan synas vara af minIra vigt, men för en lagkarl, som med uppmärkjamhet betraktar densamma, framställer den sig helt innorlunda. I början af n är nemligen sagdt: Uti högsta Domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af 5 ledamöter, så ock af 4, der alla 4 iro om slutet ense. Skulle, efter detta förslag, rögsta Domstolen komma att arbeta på divisioner, å kunde hvarje division någon gång komma att bestå endast af 4 eller 5 ledamöter, för befrämjande af större skyndsamhet i efterliggande måls pröfning. Alla mål, med undantag af vigtigare, dertill endast råknas sådana, som röra lif eller ära, öfver hvilka minst 7 skola döma, kunde då för en längre tid komma att behandlas af endast 4 eller 5 Isdamöter, hvarigenom det visa stadgandet, att de, som döma högsta instansen, böra vara många, komme att Asidosättas måhända för största delen af dit dragna .vister. Slutligen har jag haft och har ännu beänkligheter emot den föreslagna nya redaktionen af 24 Ä. Den har hittills innehållit det stadgande, att i konungens nedre Justitierevision skola justitieirenderna beredas till föredragning och afgörande i bögsta Domstolen. Den nu föreslagna lydelsen af samma är åter denna: De ärenden, hvilka tillhöra högsta Domstolens handläggning, skola beredas och uti högsta Domstolen föredragas, på sätt härom i allmänna lagen förordnas eller serskildt stadgas. Den, som har kännedom om det ifrån andra domstolar väsendtligen olika sätt, hvarpå högsta Domstolen arbetar, att endast den öfverklagade domen, jemte parternas hos högsta Domstolen vexlade skrifter, tillika med delar af protokollerna, derå referenten fäster särskild uppmärksamhet, läsas, inser lätteligen, att detta arbetssätt fordrar en omsorgsfull beredning af målen, och att denna beredning bör kontrolleras i ett af flera personer sammansatt kollegium, sådant, som nedre Justitierevisionen nu är. Arbetssättet bos högsta Domstolen kan icke eller vara annorlunda inrättadt eller ombildas till likhet med t. ex. det i hofrätterna brukliga. Ledamöterne äro nemligen der sjelfva referenter, och kontrolleras i detaljerna af föredragningen utaf de öfriga ledamöterne; hvaremot målens ojemförligt större antal och skiljaktighet icke tillåter justitieråden att åt hvart och ett egna en referents sorgfälliga behanding. En nedre beredning har derföra alltifrån högsta Domstolens inrättande, ja äfven då den utgjorde en del af rådet, städse funnits. Målen lottas derstädes emellan de föredragande, hvilka, sedan förberedande åtgärder af dem blifvit vidtagna med 2:ne andra revisionssekreterere sammanträda och öfverligga om ett utlåtande, hvars uppläsning alltid slutar föredragningen i högsta Domstolen. Nu deremot, då hvarken i allmänna lagen eller annorstädes finnes något stadgadt om sättet för målets beredning och föredragning i högsta Domstolen, skulle genom borttagande af uttrycket om nedre Justitierevision i grundlags-paragrafepn, väg kunna öppnas för en förändring, hvarigenom målens beredning gjordes beroende af en enda revisions-sekreterare, och således den emellan flera delade granskningen af handlingarna helt och hållet kunde komma att försvinna, till väsendtligen minskad säkerhet för parter, synnerligast med afseende på högsta Domstolens nyss omförmäldte arbetssätt. I den kongl. propositionen har blifvit antydt, att någon del af de administrativa besvärsmål, hvilka för det närvarande afgöras af konungen i statsrådet, kunde, om konungen så för godt pröfvade, öfverlemnas till högsta Domstolen, i händelse den komme att bestå af ett ökadt antal ledamöter. En dylik öfverflyttning anser jag, för min del, icke vara rådlig att utan närmare granskning medgifva, emedan så beskaffade mål innefatta ieke blott rättsfrågor, utan ock i betydlig mån bestämmas af de allmänna grunderna för hushållningen och ekonomien i riket. Det ligger i arten af en allmän domstol, att den blott ser på det abstrakt rätta i hvarje fråga, utan att bry sig om hvilka följder kunna uppkomma af domen eller pröfningen. Men sådant kan blifva för det allmänna ganska äfventyrligt uti en mängd af mål, som nu tillhöra den administrativa rättsskipningen. Jag sökte upplysa det vid förra riksdagen genom ett exempel. Om högsta Domstolen skulle pröfva tvister om anläggningar af sågverk, fästade den sig icke vid den skada anläggningen kunde medföra i en skoglös eller skogfattig ort, utan tillsågo blott, om sökanden hade rätt till vattenfallet och damfäste med mera dylikt. En administrativ auktoritet deremot fäster derjemte sin uppmärksamhet på, om anläggningen kan blifva skadlig icke blott för samtiden, utan äfven för efterkommande. Enahanda är förhållandet med frågor om bruk och masugnars snläggning. i hvilka sjelfva rättsfrågan ofta är underordrad frågan om det allmänna bösta. På alla dessa skäl, till hvilka jag skulle kunna lägga ännu flera, afstyrker jag bifall till den kongl. propositionen. Hr HÖRNSTEIN: Vid sista riksdagen hade jag tillfälle höra de anmärkningar, som emot förslaget framställdes, men jag voterade ändock för detsammas hvilande till denna riksdag. Nu har jag ånyo genomläst dessa anmärkningar, och har nyss fått en ytterligare erinran om dem, men finner min öfvertygelse icke rubbad, utan får, för min del, bifalla förslaget, såsom afseende ett godt och högst nödvändigt ändamål, nemligen målens afgörande i högsta domstolen, der balancen af oafgjorda mål ökas år efter år. Några andra vådor har jag icke eller i — s———A —— ——E—— EE ———E————EEEEE—EE-—-————