Aftonbladet – 30 mars 1848, sida 2

RIZSDACEN, Diskussion hos Borgareståndet öfver Konstitutionsutskottets memorial M 2 med uppgift å hvilande förslag till ändring i grundagen, hvarefter och sedan hr talm. erinrat Ståndet om den af honom i sednaste plenum gjorda framställning, i afseende på nödvändigheten, att de särskilda ändrings-förslagen, som voro 9 till antalet och oberoende af hvarandra, hvar för sig behandlades, företogos: 4:0 Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 30 Oktober 1844, rörande organisationen af högsta Domstolen, med de, i anledning deraf, föreslagna ändringar och tillägg i 47, 22 och 24 R. F. Hr Lagergren: De af Ståndets herrar ledamöter, som voro närvarande vid förra riksdagen, då Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition till behandling härstädes förevar, torde påminna sig, att jag ansåg betänkligheter möta emot antagandet deraf. Jag tror, att Ståndet då insåg vigten af dessa beänkligheter, åtminstone erkändes de af flere talare. Ea formfråga, nemligen den, huruvida ett Konsti.utionsutskottets utlåtande, som innefattar svar på in Kongl. proposition, må kunna till Utskottet återremitteras, gjorde dock, som jag förmodar, att plualiteten bestämde sig för förslagets antagande. Jag örutspådde då, att anmärkningarnas vigt och be.ydenhet skulle sätta förslaget i våda att förkastas vid en kommande riksdag; och jag beklagade, att cke, genom en återremiss, tillfälle ville beredas att vidtaga sådana förändringar i förslaget, hvarigenom det nyttiga ändamålet kunde vinnas. Nu måste man öfver förslaget, sådant det är, ovilkorligen utåta sig, antingen med bifall eller ogillande; och lå jag, efter noggrann pröfning af mina förut afgifna yttranden, icke kan frångå någon enda af mina anmärkningar, vill jag utbedja mig Ståndets jålamod, för att å nyo höra dem och pröfva deras halt. Jag bör dervid icke dölja, att ändamålet med len kongl. propositionen, som var att bereda nödig förstärkning i antalet af högsta Domstolens ledamöter, är både vigtigt och önskvärdt; men, då ett sådant ändamål icke kan vinnas, utan genom ändring I grundlagen, bör man tillse, att denna icke kan komma att medföra framtida vådor. I alla länder anses institutionen af deh högsta Domstolen vara af aldra största vigt, och frågor om rubbnring deri behandlas med mycken omgång och varsamhet. Hos oss deremot har nu det anmärkningsvärda förhålande inträffat, att den kongl. propositionen icke blifvit kommunicerad med högsta Domstolen, hvilket varit nödvändigt, derest fråga varit om någon indring i de lägsta domstolarnas, kämnerseller häradsrätternas sammansättning. Jag dristar förmoda, att, om en sådan kommunikation ägt rum, skulle de ändringar i förslaget, hvilka jag ansett af vigt, icke allenast blifvit af högsta Domstolen föreslagne, itan äfven sedermera af konungen gillade. Det väsendtligaste hindret för bifall till den kongl. prop. ligger dock deri, att stadgande saknas om justitieärendenas fördelning mellan högste Domstolens divisioner, sedan bildandet af divisioner i denna domstol blefve tillåtet. Enhet i lagskipningen är hos bvarje domstol önskvärd, och den är det ännu i högre grad i den högsta instansen, der man, vid målens slutliga pröfning, gerna skulle önska upphöande af den skiftande olikhet i meningar, som, ty värr, i lägre instanser visar sig. I andra länder, i Frankrike t. ex., är man så mån om enhetens bevarande, att, när hos en kammare i högsta domstolen skiljaktiga meningar om tolkningen af ett lagstadgande yppas, skall målets vidare behandling upphöra och en ny kammare adjungeras, för att söka istadkomma enhet i tolkningen. Kan detta ändamål icke vinnas genom denna kammares mellankomst, så samlas alla kamrarna, för att, efter en utömmande diskussion, åvägabringa likstämmighet i isigter. Misslyckas äfven det, så anses frågan böra inderkastas lagstiftande: maktens decision. Jemväl derigenom, att olika slag af mål icke handläggas vid en och samma division, utan, efter målens art, silldelas särskilda divisioner, så att, t. ex. endast civila mål förekomma på en division, och endast kriminela hos en annan, har man i Frankrike sökt sörja för enhetens vidmakthållande i högsta instansen. I Sverige deremot har man gjort föga eller intet för denna vigtiga fordran på enhet i lagskipningen inom sista instansen. Nya domare hafva ofta icke velat foga sig uti den lagtolkning, som genom äldre domar blifvit statuerad, och genom ERE EE———AL km.