Aftonbladet – 22 mars 1848, sida 3

:anledningen till: hans kallelse, hvilken ban efter allt utseende åhörde med en prests kalla kän slolöshet, som är van alt snarare. se brottslin gen än menniskan uti dödsfången: Kyrkan och staten gemensamt befatta sig v aligen för sent med menniskobjertat. När domen är på väg att fullbordas, hvilken skiljer en mensklig varelse från lifvet, när banden längesedan blifvit brutna, hvilka bundo honom vid hans slägte, underrättar kyrkan först syndaren, att, åtminstone på andra sidan grafven, kärlek och rättvisa finnas. De stränga dragen i munkens dödsbleka anlete visade just intet tecken till sympathi eller tillkännagåfvo det minsta personliga intresse för den olycklige mans öde, till hvilkens beredelse för -hanvs förestående hädanfärd han hade blifvit kallad. Lika: litet samtycke och benägenhet tillkännägålvo hans anletsdrag, när polistjenstemannen gaf honom att förstå, att styrelsen väntade vigtiga. upptäckter af det sista biktmötet mellan dödsfången och kyrkans tjenare. Till undvikande af denna förnedrande fordran frågade brodren Celeste, hvar dödsfången fanns, och åstundade att blifva förd till honom. Sennor Falsado hade nästan påträngande salt sig vid munkens sida, och syntes böjd att följa honom, då fängelseföreståndaren kallade en fångvaktare och gaf bonom nödiga befallningar. Brodren Celeste förklarade i få ord, att hans samtal med fången måste vara utan vittnen, enligt kyrkans föreskrifter i dylika fall. Spionen syntes ganska förlägen öf