Aftonbladet – 18 mars 1848, sida 2

anteckna. Hr borgmästar Etholm var för dagen oråförande. Det första ämne, som förekom och gaf anledning till en temmeligen liflig och långvarig diskussion, angick hr mag. Svedboms motion, att inga skriftliga yttranden i sällskapet skulle få förekomma under diskussionen, hvilket bestyrelsen så till vida hade tilltyrkt att skriftliga anföranden till mottagande väl ej må förvägras, men uppläsandet deraf likväl sparas till slutet, då dagens öfriga göromål äro absolverade. Hr mag. Svedbom begärde, i anledning deraf att man ansett hans motion på något sätt undertrycka enskilda ledamöters rätt att uttrycka sina tankar, att få förklara, det hans mening ingalunda varit sådan, utan snarare att skydda ledamöternes yttranderätt i allmänhet. Det fianes intet land, der yttranderätten i diskussioner är mera vidsträckt, än i England; men likväl äro skriftliga anföranden förbjudna i det engelska parlamentet, just på det icke frånvarande ledamöter må kunna inskicka och genom andra låta uppläsa långa skriftliga afbandlingar, samt dermed borttaga tiden för de närvarande ledamöterne. — Hr Wallenberg erindrade om Franklins uttryck: tid är pengar,, och att ingenting leder diskussion så på afvägar, som skriftliga anföranden. Förmågan att sammanjemka meningar till ett homogent helt, är hos oss litet utveckladt, och detta har till stor del sin grund deruti, att vid allmänna möten skrifves mera än talas. Emot motionen åter yttrade sig hr Frans Sjöberg, som med anledning deraf att han förra gången uppläst ett skriftligt anförande, ansåg sig skyldig sig sjelf den förklaringen, att han icke frambär andra tankar, än sina egna. I detta sällskap finnes möjligen mången, som kunde lemna goda upplysningar, men icke våga sig fram mundtligt; och han kunde minst föreställa sig att förhandlingarne skulle lida att de, som yttra sig, på förhand sätta upp sina tankar. — Hr Trägårdh yttrade sin bögsta förundran öfver motionen. Då sällskapet hade tillåtit äfven personer af den klass som tal., som icke kunde äga anspråk på en högre bildningsgrad, att intr.da i sällskapet, så skulle förbudet mot skriftliga anföranden likväl binda dessas yttranderätt, hvilket syntes honom vara inkonseqvent. Om en sådan person har något att meddela, som kan lända till upplysning, så är det likväl icke sagdt, att han eger skicklighet och takt nog att mundiligt kunna framställa sina tankar, och då är han ju utestängd. — Hr Bruce Bey anmälde sig äfven och yttrade med lifliga åtbörder, att det nu icke vore tid att leka, utan att göra godt för fäderneslandet. Vi hafva nyligen upplefvat bedröfliga tider, som medfört lexor åt nyckfulla ministrar och en lika nyckfall adel. Nu är tiden inne att visa hvad man är skyldig fosterlandet och kärleken. Han insåg, att det finnes mången, som har en skicklig penna, men ej kan utveckla sina saker mundtligen; han protesterade emot motionen. — Hr Wal!enberg kunde ej finna hvarföre icke den, som har upplysningar att framlemna, kunde göra det i enkla ordalag; den som vill producera vältalighetsstycken kan ju vända sig dermed till: Svenska akademien. Dessutom är ju icke meningen att vägra skrifters emottagande; de sparas blott till sist. Bestyrelsens förslag bifölls härefter. I ordningen förekom nu den vid 5:te mötet af hr Gustaf Hjerta väckta och i förra redogörelsen intagna motion, att bestyrelsen måtte föreslå ett program för sällskapets verksamhet m. m. Ordföranden upplyste, att bestyrelsen både måndagen och tisdagen haft ganska långvariga sammankomster öfver denna fråga, men ansett sig icke böra afgifva något förslag till ett sådant program, som motioneu åsyftade, innan bestyrelsen hunnit komma öfverens inom sig rörande de grunder för vallrättens och representationsrättens utöfning, som tillika borde framläggas. Då sällskapet imedlertid sjelf hade beslutit att i dag ånyo sammanträda, så hoppades bestyrelsen, att under denna dagens diskussion få ytterligare inhemta sällskapets tanka angående några af dessa grunder. insåg, att bestyrelsen svårligen på den korta tiden kunnat utarbeta ett förslag till program, men ansåg att sällskapet borde uppmana bestyrelsen att så snart möjl!gt afgifva ett sådant. Han bad likväl, att man icke måtte anse nödigt, att för förslagets uppsättande, fortsätta diskussioner om ett helt representationcförslag — sådant skulle fordra lång tid och hindra uppnåendet af det ändamål sällskapet föresatt sig. Hr Dalman instämde med hr G. Fjarta, och ansåg det vara onödigt att nu öda tiden med några ytterligare diskussioner om sjelfva förslaget. Grefve Spens yttrade några ord i samma syftning. Grefve Ankarsvärd återförde i minnet, att relormvännernas sällskap vid förra riksdagen egentligen hade sammanträdt för att utarbeta ett förslag, som ock inlemnades till konstitutionsutskottet, men erinrade tillika om den ringa framgång som detta förslag hade mött. Det närvarande sällskapet borde deraf taga ledning, att gå en annan väg. Det förra utgjorde en minoritet af riksdagsmännens antal. Oss deremot anser jag, yttrade mOh — Mm ch ARR —AR — LÅ — HA sr ms An grefven, likasom orepresenterade allesammans, och såsom de der åtagit oss att söka föra svenska folkets talan. På denna grund borde man egentligen söka sitt egentliga biträde och styrka, inom opinionerna i landsorten. Man hade talat om förmedlande åtgärder såsom en hufvudsak, och om nödvändigheten att genom kocessioner göra de nuvarande stånden villiga att ingå på reformen. Grefven kunde ej biträda den tanken, att sådant skulle leda till någon påföljd, utan ansåg det innefatta en illusion. Han ville börja med att åberopa första af en grundlag, som kallas riksdagsordningen, och der det heter: att rikets ständer äro svenska folkets representanter. Han ansåg det vara tillräckligt kändt och erkändt, att detta beklagligen innefattar en osanning, men föreställde sig tillika, att detta sällskap samlas för att genom sina bemödanden för en reform bringa denna osanning till en sanning, Grefven vidrörde i sammanhang härmed det anförande som herr Trägård vid förra sammankomsten ingifvit, och fägnade sig åt, att det blifvit tryckt i Atonbladet, emedan man deraf kunde se att det ingalunda innehöll några samhällsvådliga eller så öfverdrifna fordringar, som ryktet förespeglat. Grefyven kunde nemligen för sin del icke finna något ondt uti, om de bättre lottade och de mera upplysta derigenom erhöllo en påminnelse att se hvad tiden lider, och att man bör göra något mera afseende än hittills på arbetsklaseens anspråk, innan denna klass kommer och fordrar för mycket. Han ansåg, att arbetarens rätt äfven måste respekteras; det kommer blott an på sättet att iakttaga den, och detta borde utgöra en betydlig del af ett program i denna väg. Han hyste stora betänkligheter om framgången af något förslag, som reformvännerna nu kunde uppgöra, och hemställde om de ega utsigt att vinna bifall eller gehör för ett sådant, äfven om det vore fotadt på de mest rationella, riktiga, rättvisa och billiga grunder, ja till och med om det blefve hvilande vid denna riksdag. Grfefven såg derföre den MM (Må mm AR Ir oh Pe AA ÖR ms m AA om MA FR nm AA ÅR fa — KA VV mm AI —— Hr Gustaf Hjerta förklarade att han visserligen