Aftonbladet – 18 mars 1848, sida 2

ra nådig och framlägsa ett reformförslag för Rikets Ständer, hvarigenom äfven de oprivilegierades rättigheter kunde blifva erkända, och att vi måste skatta oss lyckliga att ega en konungamakt till hvilken vi kunde vända oss i sådant hänseende, då vi genom egna folkombud omöjligt kunde komma till ett sådant resultat. Hr Schartau ansåg sig böra upptaga åtskilligt af hvad hr Trädgårdh vid förra sammankomsten yttrat om arbetarens ställning i samhället; och uppläste för detta ändamål nås:ra punkter af hr T:s skriftliga anförande, som äfven stått att läsa i Aftonbladet. Hr 8. fann utgångspuskten deri skef, enär egentligen alla menniskor vore att betrakta som arbetare, hvar i sitt slag, så väl den som arbetade med hufvudet, som den hvilken gjorde det med händerna. Den ena arbetar med yxan eller plogen, den andra med pennan. Tal, för sin del åtminstone, kunde försäkra att han aldrig varit ledig från arbete; embetsmannen och köpmannen hafva sina trägna göromå!, lika väl som handtverkaren, och man gjorde sig en mycket falsk föreställning om man trodde, att t. ex. en kontorist får åtnjuta frimåndagar, ja, han har icke ens söndagen alltid fri. Den af hr Trädgårdh uppdragna skillnaden torde således vid närmare påseende försvinna. He C. J. IL. Almquist ansåg sällskapets förnämsta angelägenhet för närvarande blott bestå uti att ju förr desto hellre besluta om kallelse till landsorterna att der inrätta Reformsällskaper, för att öfverallt i landet underhålla en liflig och stark opinion för saken. Man borde göra sig reda för hvad man menade med ett Program, så att man ej dermed sammanblandade något annat, nemigen ett helt och genomfördt förslag till konstitution. Det sednare kunde sällskapet icke så hastigt tillvägabringa; men ett Program, hvilket endast borde och behöfde innefatta de hufvudsakliga utgångspunkterna och allmänna grundsatserna för den författning man åsyftade, vore utan tvifvel snart uppsatt. Då bestyrelsen på den korta tid, som förlupit sedan sista sammankomsten, ganska naturligt ej kunnat hinna författa ett sådant, vände sig talaren till hr Gust. Hjerta, som vid förra mötet motionerat filialsällskaper i landsorterna, och frågade om ej han förslagsvis redan kunde meddela sällskapet det ifrågavarande programmet, då tid vunnes för sällskapet, och diskussionen hade något förevarande faktiskt att redan nu behandla. Herr Lars IHfjerta anhöll, utan att direkt vilja opponera sig mot grefve Ankarsvärds satts, likväl att dervid få erinra, att huru man vänder sig, så kan frågan likväl icke gå förbi Rikets Ständer. Han var lika öftertygad, som någon, om den obe-. nägenhet som för närvarande inom adelns och presteståndets pluralitet råder för reformen ; men det motstånd, som härrör af denna obenägenhet, måste först öfvervinnas, innan reformen kan erhållas. Han trodde det derföre vara både lämpligt och mera värdigt, att icke allt för uteslutande sätta sin håg till den utväg hr grefven hade föreslagit, att bedja konungen vara så nådig och framlägga ett förslag. Det syntes nog mycket erinra om den bekanta versen i 4845 års riksdagsvisa: Sen tog de hela luntan och skrefvo utanpå: Ers Maj:t var nådig och bjelp oss härifrå.n Sådant kunde väl vara pikant och roligt i en riksdagsvisa, men begagnadt såsom hufvudsaklig utväg af reformsällskapet fruktade han att det kunde synas innebära en viss rådlöshet, och dessutom försätta konungen i en svår och granlaga ställning. Ty genom hvem skulle konungen låta utarbeta ett sådant förslag? månne genom sina närvarande ministrar, som icke visat sig böjda för någon reform, hvarmed nationen kan vara belåten? Deremot trodde tal. för sin del icke, att motståndet alltid behöfver blifva så oöfvervinneligt, som det nu synes. Bland den närvarande pluraliteten både på riddarhuset och i presteståndet finnes ett ganska stort antal, som röstar mot reformen, troligen blott derföre, att de anse nationen likgiltig för densamma, och tycka att de icke behöfva skänka bort några förmåner, alldeles opåkalladt; men i samma stund som en tydlig och imposant opinionsyttring, både ifrån hufvudstaden och alla landsorter, visar att folket på allvar vill hafva reformen, skulle denna del af representanterne äfven hafva nog klokhet och fosterlandskänsla att för det allmännas väl uppoffra sina, egentligen blott inbillade, förmåner; och då vore det väl besynnerligt, om ej den ofantliga moraliska impulsen af nationens uttryckta vilja, jemte vissheten om konungens bifall, skulle kunna bringa den lilla hårdnackade återstoden till besinning. Delande önskningarna att så fort som möjligt komma till målet, ansåg tal. i öfrigt, att några dagars dröjsmål mer eller mindre, för att få bestämmande grunder uppgjorda, under närvarande förhållande ingalunda skadar reformens framgång. De hufvudsakliga grunderna berodde i hans tanka på den omständigheten, att sällskapet med allvar öfverenskommer och gifver hvarandra handen uppå, att icke låta sig afskräckas af någon misströstan, eller, med ett ord sagdt, att icke sluta sina bemödanden förr än reformen är vunnen, och då skall den äfven vinnas. (Hr L. Hjerta aflägsnade sig kort härefter, i anseende till ett annat engagement för aftonen, som ej kunde undvikas, hvilket torde få nämnas i anledning deraf, att anmärkningar af ett par talare gjordes emot detta aflägsnande.) O (Forts. följer.)