Aftonbladet – 17 mars 1848, sida 3

pita föranledde det tredje ståndet att den 17 M:j 1789 förklara sig för Nationalförsamling; — att hofvets intriger till aristokratiens fördel framkallade eden i Bollhuset den 20 Juni och de energiska besluten efter den kongl. sessionens slut den 23 Juni 4789; — att sammandragandet af 30,000 beväpnade vid hufvudstaden, i afsigt att med våld tillintetgöra folkets och nationalförsamlingens önskningar, väckte förbittring cch framkallade motvägande åtgärder; — att de folkets sak tillgifna ministrarne Neckers och Mon: morins afskedande och landsförvisning bragte förbittr ngen till det utbrott, som stormade Bastiljep, godtycke:s värn, den 44 Juli 4789 och beväpnade nationen medelst nationalgardernes upprättande; — att nationalförsamlingen, som, stödd på folket, nu hade makten, upphäfde, under den verldshistoriskt vigtiga natten till d. 4 Aug. 1789, all lifegenskap, all dagsverksskylsighet, all tionde, alla de högre ståndens friheter i afseende på skattebidrag och alla deras anspråk på företrädesrättigheter till embeten och värdigheter m. m., och påbjöd att all jord, i hvilkens hand den än måte vara, skulle lika beskattas) — välgerningar, som ensamt kunna gälla såsom full ersättning för allt det lidande och alla de olyckor, som revolutionen och Europas hämnd hopat öfver Frankrike — samt under många afbrott upprättade en ny konstitution af den 13 September 47914, i demokratisk anda, men ändå med betydligt utrymme för konungamaktens verksamhet; — att hofvets parti, jemte det högadliga, störtadt från sitt öfvermod, uttömde sig i små intriger eller försök att bringa sakerna på spetsen, för att framkalla en reaktion, allt mera retade passionerna och väckte fiktionsandan; — att sedan å ena sidan faktionsmänaen med sin verksamhet synnerligast i klubbarne, å andra sidan bhofvet och aristokratien med sina hemliga stämplingar eller öppna, obetänkta motstånd, med sitt tilltag att väcka uppror i provinserna och att försöks med f.ämmande makters bajonet!er påtvinga Fäderneslandet den gamla författningen, i hvilka stämplingar äfven presterne verksamt deltogo sedan rationalförsamlingen reglerat deras borgliga författning d. 42 Juni 1790, drefvo revolutionen utöfver sitt egentliga mål, verkade de moderatas fall och de exalterades triumf, Pariserpöbelas besök i Versailles den 5, 6 Ozt. 41789, Tu:leriernes stormning d. 40 Aug. 1792 Republikens proklamerande d. 20 Sept. samma år, och konungens afrättning d. 24 Jan. 1793 samt framkallade skräckregeringen. Det gick såsom vanligt. Menniskan har i alla tider bru åat sätta ytterlighet emot ytterlighet. En hvar, och de liberale icke minst, måste djupt afskyl cch bittert bekl2ga de ogerningar, bvarmed denna revolution beflickades. Men hvem har största skulden? Hade aristokraterne i tid gjort b:lliga eftergilter och sökt värna det inre lugnet i stället för att väcka inre uppror och föra främmande härar mot sitt fädernesland, så hade de kunnat lefva lugnt på sina gods. Och hade korungen från början uppriktgt omfattat reformen och slutit sig till de moderat-liberala, så hade han skkerligen kunnat beherrska dens-:mma, förtjenat ärena2mnet: Franska fritetens återställare, hvilket nationalförsamlingen en gång tillerkände honom, och då setat trygg på sin thron, ärekrönt och älskad afsitt folz. Men ban gjorde det icke. Anonu d. 5 Aug. 1792, då frågan om konungens afsättning var utsatt att företagas i konventet 4 dagar derefter och då ett hotande manifest af preussiska krigshirens befälhafvare hertigen af Braunschweig Lineburg hade stegrat hatet till det yttersta mot koxungens person, ännu då nekade bofvet att förtro sig till de konstitutionelle, hvilka erbjödo sitt bistånd till de kongl. personernes räddning. Följderne af detta handlingssätt hafva vi sett. Våra aristokrater kunde hafva mycket att lära sf denna revolution om de betänkte att lika orsaker pliga framkalla lika verkningar. : H:storien gifver lärdomar från det förflutna. Rumanen giver vinkar om det tillkommande. För att blifva läst och omtyckt måste den vara ett uttryck af sin tids bildning och det tänkesätt, som lefver i densamma, och derföre blifver den ofta nästan profetisk, ty hafva nya ic6er bemäktigat sg det allmänna tänkesättet, så göra de sig snart praktiskt gällande, 2!1denstund menniskans yttre hf är en spegelaf bernes inre andeliga lif. Ett drag, eget för vår uids romeanlitteraiur, är ett föga maskeradt hat mot samhällets högre klasser. Dess bjeltar äro merendels personer af bög börd eller af hög prestelig rang, framställde i de aldra svartaste karaktärer, och i stånd till alla tänkbara brott, men ändå genom sin ställning och den list och klokhet, hvarmed de veta att dölj: sina företag, skyddade för all misstanka, äfven då när iagen med sin stränga gissel obevekligt hemsöker deras ringa synliga verktyg. Moan ihbågkomme Den vandrande Juden, Parisermysterie;ne, Berlinermysterierne, Vålnaden etc. Ar eller blfver denna föreställning om de högre l klasserne allmän hos den romanläsande publiken, dess politiska tro, då är i samhällets inre uf föregången en revolution, som också snari gör sig gällande i dets yttre hf, — ty linge kunna de icke så i strid med hvarandra — och då är att befara att den, likt den äldre franska revolutionen, kall framgå med blodigt bat mot allt, som genom börd eller rang står bögt i staten. Ar samhället friskt, då andis också romanen et sedlgt och glädjeullt, friskt och krafugt verksamt li. D:n La Fontainska romanlittera.uren amtydde derföre någoating sjusligt med sin pjunkaktiga sedlighbet. Vor tids romenlitteratur med sina skildringar af karaktärer, sam kunde snstå afgrundsandar men icke menniskor, antyder en sjuklighet af vida svårare art cch en stor den moraliska känslans förslappning, då det fordras så starka retrnedel, rent af gift, för att sätta den i rörelse, likasom också flera våra kroppsliga sjukdomar antaeit en så svårartad