Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

— Ä— — blifvit mystifierade, bibehålla vi ofta, sedan sjelfva smärtan deröfver längesedan upphört, omedvetet minnet och bitterheten deraf i djupet af vårt bröst under hela vår lefnad; så hade det åtminstone gått med Clothilda. En dansk författare säger, att kärleken är en farsot, som ibland lemnar liksom kopporna djupa irr efter sig, men på de flesta kan man likväl cke alls märka, att de hafva haft sjukdomen; hos Clothilda hade den icke allenast lemnat rr, den hade gjort hela hennes själ nästan vanskaplig. Då jag tänkt och bråkat, vredgats och gråtit nig trött, vaknade jag ändtligen till sars och örnuft. Månen, denna förstörelsens smickrare, hade efterträdt solen på himlen och spred sitt milda, sorgliga sken öfver nejden, glindrade på laggdropparne i gräset och mildrade äfven förstörelsen och omstörtningen i mitt inre; vaktelns enformiga slag och den lilla källans sorl mell:n kiselstenarne vaggade mitt oroliga sinne till hvila, cch nattvindens sus, som då och då drog genom trädens grenar, svalkade den brännande bettan på läppar och kinder och strödde sitt vallmodoft öfver de matta, feberbrinnande ögonen. Jag sträckte ut mig i mossan ochinsomnade; ty vid aderton år somnar man af lidande och trötthet, vid trettio vakar man deraf. Mina siker voro inpackade, vignen stod förspänd utanför dörren och jag gick ned atttaga afsked af den församlade familjen. Jag had: hos öfversten föregifvit, att ett bref från min förmyndare tvingsde mig att genast resa, och jag skulle sedermera lemna underrältelse om