Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

men var för sin del öfvertygad, att ingen skuilel känna sig lockad deraf, utan syftemålet således förfelas. Det vore, menade han, en rätt vanlig företeelse, att personer yttra sig ganska humant, l. fördomsfritt och upplyst, när man talar vid dem l: särskildt, en och en; men att så fort de sitta in collegio eller i ståndet, frångå de karakteren a! nationalitet, ej (åtminstone ej alltid) af falskhet, men deraf, att de såsom riksdagsmän anse för en pligt att sätta ståndsintresset öfver det allmännas, och undanskjuta hvad de i sjeliva ver-l: ket hålla för rätt i national mening, för någonl ting vida inskränktare. Dessa skola derföre förkasta förslaget, och ej låta sig intagas af några jemkningar. M:n torde till och med i sjelfva den här afsedda fördelen t. ex. för adel och prester, att hafva ett bestämdt rum sig upplåtet i öfre kammaren, se en förlust, emedan månge väljande torde just derföre låta bli att i den nedre kammaren insätta personer st des:a stånd, på hvilka deras förtroende eljest kunde falla, enär de tänka dem sjelfskrifvet representerade i den öfre kammaren; och ej vilja tilldela dem alltför mycket. Sidant kommer man aldrig ifrån, så långe man ej helt och hållet frånsår stindsideen, såsom princip nemligen för inkommandet i någon kammare, och blott till afsörande norm för valet af person till ombud i riksförsamlingen, tager personens duglighet till karakter och kunskaper. Hvarföre skall en prest nödvändigt få lof att taga en prest, en borgare en borgare, en bonde en bonde, en adlig man en adlig till ombud åt sig (vare sig i den ena eller andra kammaren), om han inom valkretsen kan fiana någon ännu bättre och skickligare? — Talaren trodde, att hela det föreslagna systemet af öfvergångsformation, eller lappverk, allt.å ej skulle komma att gillas hvarken af folket i det hela, af representationen sådsn den nu är, eller af förnuftet i praktisk mening. Han önskade att Reformvännernas sällskap villa betrakta sig som någonting helt annat in Konstitutionsutskottet, hvilket, insatt på befallning och i officiell egenskap, hade till gifven pligt att söka förmedla åsigterna emellan sina kommittenter och sammanjemka, ståndsmeningarne; hvaremot Reformväsnernas sällskap vore att betrakta gom ett Nationalutskott, och borde utföra sitt arbete efter denna syppunkt. Förre talsiannen Anders Erikson meddelzde åtskilliga s ffervppgifter och statistiska tabeller, hvaraf han drog slutsatser mot förslaget om de fyra ståndens iorymmande i ena kammaren, hvilket han alltså bestred. Han påminte om angelägenheten för Svenskarne att göra allt för ett närmare anslutinde till Norge genom antagande af en konstitution i möjligaste måtto lik den norska. Hr grefve J. Spens fästade sig vid några uttryck, en föregående talare, hr Almqvist, haft om åtskilliga representanters egenskap, att yttra sig nationelt, humant och upplyst, då man samtalade med dem särskildt, eller, såsom orden fallit, en-och en; men deremot in collegio eller sittande i stånd uppoffra denna grundsats för att i stället kämpa för enskilda ståndsintressen. Hr grefven bestred detta, och påminte om 4 R. O., innehållande att riksdagsmännen skulle vara svenska folkets representanter, och ansåg en viss förnärmelse ligga i påståendet om motsatsen. Hr vice talmannen Brinck uppträdde äfven med en protest mot hr Almqvists yttrande i detta hänseende, och var öfvertygad, bland annat, att ingen ledamot af utskott der talade eller voterade på befallning. Likväl biföll han tanken om olämpligheten att i den ena kammaren inrymma de fyra riksstånden, på sätt bestyrelsens till diskussion föreslagna punkter innehålla, och hvilket han således ogillade. Hr Almqvist begärde ånyo ordet, och förklarade sig så väl i anseende till hr grefve Spens, som hr v. talm.-Brinck. Hvad uttrycket i1 SR. O. vidkom, så erkände hr ÅA. det visst vara sanont, att riksdagsmännen efter denna äro syvenska folkets representanter och ailtså enligt detta ord nationella; men vidhöll, att detta ords mening af de fleste vanligen så uppfattades, att ett riksstånds ledamöter anse sig böra representera, om icke uteslutande, dock förnämligast, endast den delen af svenska folket, sor hans stånd utgör, öfverlåtande åt andre att representera de öfriga delarne, anseende på detta sätt hela svenska folkets väl blifva bevakadt; men genom hvilken parcell-åsigt likväl just den inskränkning, den splittring och den olycka onekligen uppkom, som talaren velat påpeka, och hvilken således ej hindrades genom den af grefve Spens omtalade 4 S R. 0. — Likaså innebar hr Brincks sätt att taga hr Almqvists uttryck om befallning ett missförstånd. Hr A. hade nemligen endast framställt, att utskottsledamöterne sute med en officiell egenskap, hvilket ej innefattade att deras tankar, yttranden och vota behöfde vara utgångna från gifna befallningar; utan endast, att de sjelfve från riksstånden vore insatte eller genom valen kommenderade in i utskotten. Det var således då till följe af denna officiella karakter Konstitutionsutskottet hade till pligt att uppfinna förmedlingsoch sammanjemkningsförslager stånden emellan: en omständighet, som hr Å. med sina uttryck önskat framhålla, och med detsamma visa, att en dylik samzanjemkningspligt icke tillkom Reformvännernas sällskap, hvilket, umbärande hela den nyssnämda officiella naturen, egde full frihet att handla i nationens allmänna intresse i främsta rummet (deri följaktligen yrkenas enskilda intressen blott inginge i lägre rum); hvarföre hr Å. också slutligen funnit lämpligt, att sällskapet ansåg sig som ett slags National-utskott och handlade i andan af ett sådant. Hr borgmästaren Ekholm uppsteg och yttrade, att han för sin del gerna skulle se, om de, som icke gillade första (öfre) kammarens bildande på det föreslagna sättet, då i stället ville närmare förklara Ihuru de tänkte sig densamma eller önskade den sammansatt. Sällskapet gaf under hela den föregående disJkussionen flere gånger med acklamation tillkänna sitt bifall åt de yttrade tankarne, att sätta Nationalintresset framför ståndsideerna, samt att Tbilda ett rationelt (ej abstrakt och otillämpligt, utan i praktisk, lika mycket som theoretisk mening förnuftigt) förslag framföre ett förmedlingsförsök, som troligen skulle stranda mot de flestes, om ej allas önskningar. På br ordnn mm