Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

förargelser och förödmjukelser af alla slag, förr eller senare tilldelar hvar och en af oss. Slutligen hade då den första skummande vreden lagt sig och jag började eftersinna hvad jag nu borde företaga; lemna henne var naturligt; men först måste jag krossa henne med mitt gränslösa förakt, och jag ångrade nästan att jag icke följt min första ingifvelse, att rusa fram och öfverhopa henne med alla de förebråelser, all den harm, som var nära att qväfva mig under hennes oväntade och fräcka bekännelse; dock vid närmare besinning: huru skulle jig kunna återse henne, återse dessa klara, ljufva drag, dessa leende och tjusande läppar, som jag kysst, dessa ögon, på hvilkas kärleksfulla uttryck jag trott? Ack! vid dessa tankar strömmade tårarne ur mina ögon, jag kunde icke hålla dem tilibaka ; jag grät som en agad skolpojke, ty tårarne äro en af ungdomens minga företrädesrättighe:er; de fördela och bortföra sorgen, då den deremot sedermera kristalliserar sig och gömmes i hög, i vårt hjerta, tills högen bir för stor och det spränges deraf. Si vexlsde harm cech sorg inom mig och hvar gång vreden var den rådande, kände jag ett ocmotståndligt begär att utgjuta den på någon, lika godt hvilken; jag kände hat till hela verldena och Clothilda främst, ehuru just denna känsla borde ha varit hennes ursäkt och förklaringen öfver hennes uppförande mot raiz. Jag afskydde och fördömde denna kalla, resonnerande och bjerilösa varelse, och var likväl på vägen att sjlf bli likadan. Det första bedrigeriet emot oss ha vi alltid svårast att förlåta, och är det i våra ömmare förbindelser vi