Aftonbladet – 13 mars 1848, sida 2

bland Fransmännen samt om det franska folkets karakter, och bos en annan del ännu mera i följd af bristande vilja att se och eftertänka. Det är ett par sidana anmärkningar som vi anse vara på sin plats, för att angifva den synpunkt hvarifrån vi betrakta sakernas närvarande ställning, innan intresset af sjelfva händelsernas vidsre utveckling å nyo absorberar uppmärksamheten. : Vi anhålla det läsaren täcktes noga erinra sig, att innan förra postens ankomst, medan alla sinnen ännu voro uppfyllda af en orolig väntan, blandad med farbåga för följderna af revolutionens utbrott, medan man öfverallt i de högre kretsarna förutspådde inbördes krig och anarki såsom följden deraf, och medan det eländiga och förskräckta kotteriet i Tiden såg i syne cch förkunnade att hela Frankrike i det ögonblicket vore gifvet till spillo åt mord, rof och plundringar, vågade vi, på grund af den kännedom vi trodde oss ega om franska folkets närvarande politiska och moreliska ståndpunkt, samt om det radikala partiets karakter och duglighet, förutsäga med en dristighet, som, vi medgifva det, visserligen var vågad, men som I kväl grundade sig på en inre orubblig visshet, att icke blott dessa dystra spådomar skulle vederläggas af verkligteten och folkets eget upp-. förande, utsn äfven den provisoriska regeringen likasom det republikanska statsskicket, om detta proklamerades i Paris, blifva erkända utan motstånd öfver hela det öfriga Frankrike nästan utan undantag. Att verkligheten i detta fall öfverträffat de djerfvaste föreställningar och att den provisoriska regeringen ådagalagt en klokhet, en kraft och en organisationsförmåga, som måste framkalla beundran äfven ifrån demokratiens häftigaste mots:åndare, är rågot, som efter den framlagda spådomen, naturligtvis icke kan annat än fägna oss, emedan det visar, att vi kunnat bedöma ställningen vida bättre är de som verit af motsatt öfvertygelse. Med samma subjektiva visshet uttrycka vi nu den öfvertygelsen, och bedja läsaren väl lägga märke dertill för att framdeles kunna åberopa det, att om också en så oerhörd katastrof som den ifrågavarande icke kan försiggå och fulländas utan partiella efterkänningsr och ryckningar i samhällskroppen; om häftiga och pacsionerade debatter, hotande pennkrig och tal, och troligen äfven en eller annan mindre orolighet kommer att visa sig under det tidskifte, då nationalförsamlingen skall bildas samt en ny vallag och konstitution antagas; om arbetsklassens anspråk och bemödanden att förbättra sin ställning skola ännu någon tid åstadzomma ett tillstånd af en viss orolig spänning och gäsning, till dess folket, som tagit angelägenheterna i sin egen hand, äfven hinner ordna dem, genom de klokaste af sina ledare, så komma likväl dessa symptomer icke att blifva på något sätt af så vådlig art eller så öfverväldigande, att den nya sakernes ordning deraf ännu en gång omstörtas, eller att egendomsrätten angripes eller rågot plundringskrig uppstår, hvilket är det, som de förskräckta konservativa olycksfåglarna härstädes egentligen trott, och ännu icke underlåta att förutspå. Imedlertid är det ej blott ifrån Tidens och Minervas kotteri, som man får höra dessa förskräckelsens profetior; den åsigt eller öfvertygelse, hvarfå de grunda sig, är långt mera utbredd och finnes temligen allmänt, om än icke i fullt samma grad, inom de högre kretsarna; och det som vi egentligen åsyfta med denna framställning, är att få anställa en kort undersökning om hvad som utgör egentliga anledningen till denna olika uppfattning af förhållandena, till den stora brist på kännedom om det egentliga folkets verkliga karakter, som men sålunda varseblir. Att en sådan blindhet egt rum hos konung Ludvig Filip och bans ministrar samt större delen af de öfriga maktegande i Frankrike hvad den politiska sinnesstämningen bland Fransmännen sangick, derpå tviflar nu mera ingen. Det visar sig till och med, att en viss fraktion af oppositionen, nemligen den som representerades af brr Thiers och Odilon Barrot, icke till lika grad, men dock till någon del, voro behäftade med samma förblindelse, och vi kunne citera ännu ett annat rätt kuriöst exempel på, huru den varit temligen allmänt utbredd inom en viss sfer. Vi erböllo nermligen med posten, näst före den s.sta, ett bref, från en nu i Frankrike vistande landsman, sjelf tillhörande aristokratien, men hvars. åsigter tillhöra den så kallade medelvägens härstädes, och som i anledning af adressdebatterna skrifver: Det lider intet tvifyvel, att Frankrike när korservativt, men det är icke ultrakonsernvativt, och torde således finna sig något ebahie öfver sista voteringen angående svaret på adressen., — Detta uttryck visar, att äfven nämde korrespondent icke kände opinionerna bland majoriteten af folket, hvarom han troligen ej kommit i tillfälle att göra sig närmare underrättad ). Hvaraf kommer då denna obekantskap med sakerna hos de maktegande samt deras representanter och anhängare, snart sagdt i alla länJer? Läsaren lärer nogsamt inse betydelsen af denna fråga, och intresset af dess besvaran) Såsom motstycke härtill skulle kunna citeras, att vi sedan flera år tillbaka i samtal och dispyter med personer härstädes uttalade den öfvertygelsen, grundad på yttranden af personer i Frankrike, som stått i närmare beröring med folket, att af 36 millioner Fransmän, troligen 30 millioner voro republikanskt sinnade. De som då skrattade åt detta påståend-, torde nu efteråt påminna sig detsamma.