Aftonbladet – 13 mars 1848, sida 2

TREA ov skräckta tant Ebba, som böjde sig ned öfver sitt arbete med djupaste resignation och suckade helt sakta. Motsägelser, aldrig annat än motsägelser, fortfor han, höjande rösten allt mer och mer; det kan man ge sig tusan dj—r på, att bira m:n öppnar sin mun till en qvinna, så blir man motsagd. Öiversten gick häftigt upp och ned, och sparkade till lilla Calles boll, som råkade ligga vid kakelugnen, så att den med full fart flög i väggen och tillbaka igen, då den ytterligare fick en lindrigare tillrättavisning och stapnade under pianot, dit öfversten slungade en blick, fult af vrede och förakt efter honom. Ciotbilda syntes i detsamma i dörren, och öfversten gick emot henne, i det han, betydligt sänkande rösten, ty bans vrede var nu i aftågande, sade: pnå ändtligen är fröken fördig; bur länge tror du att hästarne stått här och väntat för din välsignade toilett, som aldrig tar något slut; om jag gjorde rätt, så lät jag spänna ifrån, och fröken fick bli bemma. Söta pappa, sade Clothilda smekande, och såg på honom med allt det behag, hvaraf bon var mäktig; m du gjorde rätt, så lät du mig förklara att det alldeles inte var den välsignade toiletten, som uppehållit mig, utan din eger välsignade tobakspung, som jag satte nya snören uti; du har ju inte kunnat nyttja bonom på hela d:gen, för de gamla voro uppslitna och förstörda, och nu, då jag blir borta i flera dxr, bade du annars fått vara den utan. Jag fruktar Spejer bar rätt, tänkte jag ned-slagen; Clothilda är listig: j2g såg bestämdt att hon satte i de der snörena redan i förmidags. Ja ja, du slänger dig alltid undan,, sade öfversten leende och sköt henne ut genom dörren. Se så, res nu i Guds namn, så att det blir något af och du icke kommer fram midt i natten som ett våp.s (Fortg. följer.)