Aftonbladet – 10 mars 1848, sida 2

hvilka för begånget tjufnadsbrott, efter utstånden bestraffning, äro ställda under polisuppsigt. Detta slödder deltog naturligtvis uti upploppen, men då de i Paris tyglades af folket och nästan helt och kållet hindrades från att stjäla, begåfvo de sig beväpnade utom staden, uppviglade der den lägre befolkningen, under uppgifter, att de fattige uti staden plundrade hos de rike, och förledde på detta sätt till plundringar och irbrott uti här belägna, mest Parisarne tillhöriga lustställen, slott och gårdar. Redan i går morgons (den 28) afsändes en del af Parisiska nationalgardet, åtföljdt af befullmäktigade, för att i förening med nationalgardet på stället vaka öfver lugnet. Prins Ludvig Napoleon har anländt till Paris och genast för provisoriska regeringen förklarat, ait han biföll den nya regeringsformen, samt att han bärvid ej leddes af någon annan ärelystnad, än den att tjena sitt land. På alla gatubörn uti Paris äro uppslagna plakater med påbud om ex-ministrarne Guizots och Duchåtels arrestering. Gesendterne från Republikerne Argentine och Uraguay begåfvo sig d 28 till stadshuset, att uppvakta provisoriska regeringen. Följande marskalkar af Frankrike hafva erkänt Republiken cch ställt sig till regeringens disposition: Soult, Molitor, Sebastiani, Bugeaud, Reille, Dode de la Bruneri; vidare generallöjtnanterne Moline S:t Yon, Ordener, Tholos, Galbois, Groucby, Montholon, Girardin, Reggio, Achard, Janin, Gorgaud, Paixhans, samt deszutom trettiofem andra, hvilkas ni:mn vi nu icke medhinna att uppräkna; vidare fyratio Marecbeux de Camps och tre militärintendenter. Alla dessa generaler hafva redan persorligen uppvaktat regeringen — alla andra generaler uti .departementerne måste förblifva på sina stationer cch skriftligen eller med telegraferne insända sitt gillande af hvad som timat. Sådana förklsringar inträffa stundeligen. Alla genertaler, utom några af ex-konungens ex-adjutanter, hafva förklarat sig för Republ.ken. E:t ögonvittne har till Corstitutionel lemnat en berättelse om uppträdena på stadshuset den 26 Februsri, hvsrur vi hemte följande: Den provisoriska regeringen, som ännu icke hade annat stöd än alla goda medborgares välönskningar och det frivilliga biståndet af undervisningsverkens nya medlemmar, hade ända dittills varit, så att säga, sin egen styrka. Stora folzmassor, visserligen af välmenande tänkesätt, men oordnade — folket ännu ovisst om sin ställning och misstroende sin seger, hade öfversvämmat torget och de angränsande. gatorna, trapporma, förstugorna och salarna på stadsbuset. Regeringen — af dessa oupphörligt belägrad, påkallad, motsagd, äfven hotad — hade icke kunnat öfverlägga, utan under påtrycknisgen af en beväpnad massa och vid ett fortsatt buller. Förgäfves hade dess ledamöter, och ibland dem i synnerhet br de Lamartine, sina tjugo gånger tilltalat folket, som syntes snarare blifva allt mer hungrigt alt höra hans röst; knappt hade ett resultat vunnits, innan en annan massa inryckte på torget, som var betäckt af blod och kadavren af fallna hästsr. ÅAnyo måste de tilltalas och ofta motstås. I sypnerhet den 23 bade dessa massor medfört minga bårar, på hvilka de buro de döda kropparae af sina i striderna dödade medbröder. En sal i stadsbusst blef uppfylld med dessa lik, och skådespelet var alltför mycket egnadt att i folkets bjertan uppväcka hämnd och förbittring. Men i dag; hvilken olika syn, hvilket härligt skådespel! Folket lugnt cch ordnadt, nationalgardet utryckt från alla stadens qvarter af egen drift, minadt af den allmänna faran; kanonerna laddade, serverade af stridsmän ur folket, utan uniform, men lika lugra och beslutna som de bäst di:ciplinerade trupper; 130,600 man betäckande quaierna, torget och angränsande gator; men folkets palats, stadshuset, endast besatt af skolungdomen och de gode medborgare, som med sig förde ordningen, värdigheten och fosterlandskärleken. Den provisoriska regeringen, bemött med zsktning och öfverlöggande i lugn, utan att ett rop störde der2s uppmärksamhet, kunde nu, efter en sammsnkomst, i hvilken alla frihetens och ordningens pripciper kraftfullt gjorde sig gällande, utfärda sina kungörelser. (Vi meddela de flesta af dessa på andra ställen i detta blad.) Vid slutet af sammankomsten, då Dupont, uttröttad af arbete, lemnat för tillfället ordet åt Lamartine, nedgick Regeringen till stora trappan, för att visa sig och tilltala folket, som helsade den med stormande jubel. De Lamartine uppläste det mest högsinnade beslut, som kunnat utgå ur ett folks mun, hvilket ännu skakades af striderna, nemligen det om döcsstraffets afsk:ffande för politiska förbrytelser, och sade, med en sannt religiös röst: se der hvad som skall nedkalla från h mlen de välsignelser, som behöfvas för att göra menniskornas företag beståndande; det finnes icke värdigare hyllning att erbjuda åt ett sådant folk, som j ären, än skådespelet f des egen själsstorhet. Derefier begaf regeringen sig åter upp i sessionssalen, hvarifrån den skyndade att utfärda de vidare kungörelser, som voro af nöden; och sedan Pagnerre erinrat, att denna sal kallats tbronsalen, men nu borde kallas revolutionssalen, höjdes tusentels bifallande röster och regeringen utkallades på balkongen för att helsas af folket. Derefter återvände den för att ytterligare fullborda sitt verk. NA öööö—— AA ; Ij LOMMA ———L— AA tin