Aftonbladet – 10 mars 1848, sida 2

ESS — ma låga, som beröfvade mig sjelf all omdömesförmåga. Jag ville bli älskad och jag trodde mig fullt och fast vara det. Jag såg ej att Spejer kunnat vara lika lycklig och lika hoppfull som jag; men fullkomligt lugn, var det endast hans fåfänga, som fann sig emickrad af dessa blickar, hvilka öppnade himlen för mig. Och då han och jaz tillsammans gått upp på mitt rum, kastade han sig baklänges i min soffa, tog cigarren ur mun och började gapskratta. Hvad är det, nu som förekommer dig så roligt ? frågade jag förundrad, och. ins ämde, smittad af bjertligheten, i hans munterhet, utan att känna orsaken derull. Men utsn att svara fortfor han blott att skratta, i det han betraktade mig på ett sätt, som föreföll mig mindre artigt, och gjorde att min egen skrattlust för-. svann, och halft förtretad fortfor jag:: Men hvad är det då? In!e är det j:g som.har den lyckan att försätta dig i ett så muntertlynne Jo, just du sjelf i egen person, min hedersbror,, sade han, ännu skrattande. , Jag, hvad menar då med det? och troende att min klädsel råkat i någon oordning, beskådade jag mig på alla sidor, utan att upptäcka någonting, som rimligtvis kunde ge anledning tillsett så ofmåttligt löje. Jo, ser du, jag tänkte på den herdalika figur du gör bredvid Clothilda; dina smägtande ögon, din älskvärda tafatthet och dina förtjusande d.straktioner, som kunde förföra en trapist att dö af skratt; det felas dig sanberligen ingenting mer än en flöjt i mun och ett lam vid sidar, för att vara den mest fulländade Darion, som lipat för sin Cloe eller Daphne.s . vÄr du galen, eller. yrar du?.-sade jag, -alldeles förbluffad öfver förklaringen alhsns glädtighet, och inte vetande om jag skulle skratta Leller bli ond.