Aftonbladet – 10 mars 1848, sida 1

la!ion, som han sjelf både målat och skrifvit versen på, och att vara af ett tå ungt b rn,så var det rigtigt vackert; jag kunde inte låta bli att gråta när jag läste det, vet hennes nådn. Abja visst har han godt hjerta, det vill jag väl tro, men frsligt yr Och ostyrig h:r han blifvit, nu sedan herr Fredberg bef sjuk. Hvad var det jag hörde igen, du helt nyss beklagade dig öfver för Clotbilda? ; Ah lappri, det var då just ingenting och alldeles min egen skuld. Han kom och tiggde och bad, så att han kunnat tigga själen ur miz, att han skulle få släppa en af sina duvor, som höken rifvit på ryggen litet, i min kammare på det J:g sku!le kunna emörj2 och sköta om henne tills hon blef frisk; och jag, min dumma steckare, soma inte kan neka honom när han ber mig så der vackert, tog in dufkräket, och nu bar hon smutsat ned min Vackra grönrutiga merinoschal, som jg ficx af fröken Clothilda i marknan, bara medan han råkade liggaframme en minut, cch slagit sönder fönstret, så att jag fått stappa en kudde i, tills jag kan få ett bud till klockaren, som kan sätta In rutan igen. Tyst! sade öfverstinnan a!brytande. nJag tyckte mig höra en vagn. ! Ja minsann! hennes nåd skaf få se att det är friberricnan med löj!nanten igen; det är väl fjerde gången inom fjorton dar som löjtnanten varit här; men se fröken Clotbilda, hon är då emot honom som mot alla andra herrar; inte tror jag han får något för sitt besvär, inte. v Dörren tillj förstugan öppnades nu och en qviana inträdde, vid hvars åsyn alla mina! minnen klarnade; det var mor Greta som leinnat Clothilda brefvet; hon gicx fram till Calles dörr utan att se på mig, förmodligen var hon. van alt allt:d möta samma syn och brydde sig derför inte om någon undersökning. Det är främmande dernere, mamsell Bzata, friherrinnan från Kåltorp och den der löjtnanten