Aftonbladet – 9 mars 1848, sida 2

der, upphörde snart att strida mot nationpalgardet. Artilleriet, under hertigens af Montpensier befäl; kavalleriet, kommenderadt af ett befäl ur de aristokratiska klasserna, och municipalgardet, som står i tjenstgöring under polisen, voro väl helt och hållet på maktens sida, ocen kunde icke motstå en folkmassa, som begagnade hvad som helst till vapen och var eldad af en allmän förbittring och entusiasm; en race, redan af naturen begåfvad med ett bjeltemod, som icke frågar efter lifvet, samt slåss med en tapperhet och en sjelfförsakelse, som icke kunna undgå att väcka beundran, ehv:d man än må tänka om ändamålet. Märkvärdigt nog är också, att denna folkmassa, som så minga härstädes äro färdige att anse för en ursinnig och fantastisk pöbel, vid flere vigtiga tillfällen och äfven vid detta, visat prof på takt och urskillning midt under den allmänna resningens förvirring, då den väl utöfvat sin hämnd i Tuilerierna, i Palais Royal och i Guizots hotell, samt på andra ställen bemäktigat sig hvad som kunnat tjena till vapen, men icke, såsom man här först befarade, plundrat eller tillgripit privat egendom. Vi tala icke om Tuileriernas vinkällare; ty det var naturligt nog, att de stridande icke drogo i betänkande att förfriska sig derstädes efter en blodig seger. Ea anmärkning är här på sitt ställe och visar huru serskilda anledningar kunna bidraga till en revolution. Då marskalk Bugeauds adjutanter i bans namn kommo såsom parlamentärer för att föreslå stridens upphörande, emottogos de ganska väl af nationalgardet och en del af folkmassan, som önskade slut på en slagtning, hvilken blodade hufvudstadens gator. Men en del af de stridande påminde sig då, att samme Bugeaud år 4834 i spetsen för 34 linieregementet, efter att hafva intagit barrikaderna på gaten Transnonain, skickade upp soldater i husen, hvilka på hans befallning massakrerade åtskillga af dess invånare, som då voro försvarslösa. De ropade derföre, att de icke ville veta af någon Bugeaud; och detta är ett ibland bevisen på att folket väl kan förlåta, men icke glömmer. Nu återstår frågan, om den förändring, som skett i hufvudstaden, skall accepteras äfven af det öfriga Frankrike. Vi tveka icke att på förband svara, att den skall bifallas af departementerna nästan utan undantag; ty så stor är verkan af centralisationen och identiteten emellan hufvudstadens och provinsernas politiska och materiella intressen samt af gemensamheten i hela nationens önskningar om progressiva reformer. Nästa fråga blir då: är en republik möjlig i Frankrike? Om man med republik förstår alla lofliga intressens betryggande genom lagarna; en verkställande makt, på en gång kraftfull och bushållsaktig, samt en sann och ärlig nationalrepresentation, som egnar sig åt inrättningarnes förbättring, undviker statslån och inför sparsamhet i förvaltningen, så är en sådan republik onekligen möjlig. Namnet förskräcker visserligen, emedan man af gammalt hyser det beoreppet, att ordet republik är oskiljaktigt från föreställningen om ett nytt 4793, terrorismens epok och guillotinen. Men allt detta ligger icke mer i franska folkets seder. Några folktribunaler kunna icke mer uppstå; och med undantag af ett och annat utbrott af enskild hämnd, som efter en sådan katastrof svårligen kan helt och bållet uteblifva, och möjligen torde sträcka sig till de tre ofvannämnde rministrarnes uppcffrande, så vida myndigheterna ej kunna förekomma det, hysa vi ingen farbåga för några nya större våldsamheter å folkets sida. Detta är blott en spådom, grundad på subjektiv öfvertygelse, men den må väl tillåtas oss under äfventyret att snart vederläggas af händelserna. Alla föreställningar om inbrytande vådor från kommunismens sida, anse vi likaledes som bjernspöken, vittnande om obekantskap med ställningen och tänkesätten kos pluraliteten bland folket. Imedlertid vilja vi härmed ingalunda afgöra, huruvida det ej må vara mera öfverensstämmande med Europas och landets egen ställning, att utropa grefven af Paris till konung, under ett af nationen valdt regentskap, och med en konstitution, som garanterar folkets rättigheter bättre än den nuvarande. Den provisoriska regeringen synes i det hänseendet hafva handl:t klokt och varsamt, att icke utropa republiken, utan hänskjuta den saken till nationens eget afgörande. Hvad beträffar det förmenta anspråk, som en och annan tror, att hertigen af Bordeaux skall söka göra gällande, så tro vi icke att han har den minsta utsigt till framgång eller understöd; och detsamwa lärer äfven blifva fallet med N:poeons familj, som representeras af prins Ludvig. I 2lla händelser återstår det sisom en sanning, att denna sista revolution har funnit ett omätligt genljud öfver hela verlden. Man vänwar öfver allt, med en cbeskriflig otålighet, steerad till den grad att vi aldrig förr sett något dylikt, ytterligare underrättelser såväl från hufvudstaden, som från provinserna i Frankrike. Af det föregående ser läsaren, att vi hoppas i morgon få goda nyheter att meddela. Viskole derelter, i en följande srtikel, återkomma till Frankrikes förhållande till de utländska makterna, efter den nyligen timade stora förändringen. Ö Ö — Tiden för i dag upphäfver, genom en insändares mun, ordentliga ångestrop öfver bänAalsarna I Frankrika ut; on ertikel. der såsom