Aftonbladet – 9 mars 1848, sida 2

staten Pa Spanska lOTVRCH. ill OCh itu Il ar var det fråga om, att ännu en gång begära ett statsanslag för hertigen af Nemours, i samma ögonblicr, då prinsessan Adelaide, konungens syster, vid sin död efterlemnat 70 å 80 millioner åt den fattiga familjen. År 4830 var det öfverenskommet, att ingen irftlighet i pärskammaren vidare skulle finnas, men en af Ludvig Filips första handlingar var ikväl, att föreslå ärftlighetens införande eller ortfarende. Han ville bafva en ärfilig 2del till örskansniog åt monarkien; men principen kf val är så fastrotad i tänkesätten i Frankrike, tt om pärskammaren äfven varit ärftlig, skulle len icke derföre tryggsat thronen mera, i år len 24 Febr., än den gjorde år 4830. Hvad ir nu denna pärskammare? Det är rmärkvärdigt utt se att ingen frågat efter den under de sista nändelserna; man kunde säga att den försvunnit för en politisk vindfläkt. Vidare: huru många gånger har icke regeingen lofvat en lag, angående pressen, i öfvernsstämmelse med tidehvarfve:s behof och forringar? I det stället framkommo de bekanta Septemberlagarna af år 4855, som rycka de vigtigaste af de politiska tryckfribetsåtalen unlan pressens naturliga domstolar. På samma sätt har det gått med reformen i postverket, nedsättningen af salttaxan, och förändringen af tobaksmonopolet, hvarom löften id efter annan varit gifna. Organisstionen af len allmänna undervisningen har icke bkbkeller hunnit kompletteras under dessa 18 år. Om den ständigt tillväxande och slutligen oerhörda tillökningen i statsutgifterna och den, till följd deraf, ådragna statsskulden, är reden nämndt i n föregående artikel. Låitom oss nu betrakta den yttre politiken. spetsen för en nation, full af hängifvenhet, idla känslor och:stora ider, har Ludvig Filip ikväl, såsom det visar sig, vanvårdat och bortspelat alliansen med de konstitutionella regevingarne, för att söka ett förbund med de ab;oluta makterna, hvilka, oaktadt hans återgångsoolitik, likväl ännu knappt kunna förlåta horom att hafva undanträngt legitimitetens prinsip. Härunder har han inom landet försvagat den konstitutionella grundvalen, i det han uppöst nationalgardet i flera stora städer, utan att ens gifva något skäl derför. Af folket upphöjd till konung, i följd hvaraf han äfven bordt stödja sig egentligen på folket, har han likväl småningom omgifvit sig med ett hof i den gamla stilen, och skjutande åt sidan alla dem, som han hade att tacka för sin upphöjelse, har han på den sednare tiden sökt sitt förnänsta uragänge bland den gamla legitimitetens adel och några rika patricier af borgareklassen. Hvilken man af känsla för det ädla och rätta har nu sednast kunnat, utan ogillande, erfara franska regeringens koörtsynta uppförande i de schweiziska och italienska affärerna, hvilket, likasom den yttre politiken i allmänhet, försatt Frankrike i en ställning, som icke kunnat undgå att väcka nationens harm. Såsom kronan på hela detta verk kan man slutligen räksa då Ludvig Filip genom sina ministrar, i throntalet vid den sednaste kammarsessionens öppnande, skymfade en minoritet af etthundrade deputerade, i det han tillade dem benämningen: förblindade och fiender, och derigenom likasom sökte förklara dem ovärdiga det förtroende de innehade. Man har svårt att tillskrifva det något mindre än ett vansinne, då konungen, likasom för att gifva en ytterligare sanktion: åt denna skymf, skickade ministern Guizot upp i tribunen, för att, med bitterheten af sitt doktrinära högmod, bestrida hvarje anmärkning och sätta sig emo: hvarje förändring af denna fras i svaret på throntalet, och derigenom gifva bevis på en hårdnackenhet, som heldre ville låta monarkien förgås, än göra den minsta eftergift. An inrikes-ministern Ducbåtel, som rent ut förkl:rade, att makten vore obeveklig till sina grundsatser och skulle vägra hvarje lörbättrin; i representationen? Och slutligen justitieministern Hebert, som, vid samma tillfälle, hade den oförsyntheten att säga till oppositionen, att den, i stället att anfalla regeringen, behöfde försvara sig sjelf, emedan den skulle blifva stämd inför lendets domsrätt, såsom ovärdig i sina hsndlingar. Vi beklaga, att mängden af inhemska frågor under riksdagen nekat oss att gifva den svenska läsaren utförliga meddelanden af deputeradekammarens sednaste debatter om adressen; allmänheten skulle eljest derigenom bäst sjelf kunnat öfvertyga sig om den ytterliga förblindelse, som konungen i Frankrike hyst angående sin ställning. ij Men ett tillräckligt bevis ligger i alla fall deri, att åtta dagar sednare ingenting återstod af hela denna förmätenhet och dennautmaning. Thronen krossa2d, konungen på flykten, en prinsessa anropande dessa samma deputerade, som man nyss hade brännmärkt såsom fiender cch förblindade, om medlidande till förmin för ett barn, oskyldigt i sin farfaders felsteg; pärskammaren försvunnen, deputeradekammaren skingrad, och en provisorisk regering, hållande sina sessioner på stadshuset, under skydd af folket, nationalgardet och armeen. Hvilken förändring! Vi hafva här endast citerat några af de mest framstående omständigheterna, och icke företagit någon närmare undersökning om den anda af korruption, com ofvanifrån genomgick såväl förvaltningen, som den del af pressen, Thvilken stod under regeringens inflytelse, cch Ihvars gift med hvarje dag trängde djupare ned Ibland folket. Det vissa är, att sedan två eller Itre år tillbaka, men isynnerliet under den sednaste tiden, hafva alla något skarpsynte anat, att oroligheter och kanske en revolution icke Ikunde länge uteblifva. Den bekante Tocquevilles tal, återgifvet i öfversättning i Aftonbladet för den 23 Febr., kan i detta hänseende I nämnas såsom den nyaste och märkvärdigaste Iprofetian. — Men uppriktigt sagdt var det icke möjligt att förutse, det utbrottet skulle komma Iså hastigt och resultatet deraf blifva så radikalt, I Isom den sista blodiga striden visat. Alla omHH Pm AA pm ag RR d VD PF 3 DD mm. AA ÅA RH NA mm MM AA — —-— -9 -— UM RR aa: a SA VR AGM S MH