Aftonbladet – 6 mars 1848, sida 2

HIP LL. J. jer: tlann ICKE nNa3on nodvenAighet att brådska med afgörandet emellan de tvål uu yppade oliza meningarna. Hvarje uppriktig :eformvän, som önskade komma ifrån det närvarande oefterrättlighetstillståndet, skulle, enligt ans tanka, sluta sig till hvilketdera af de uppsifna alternativerna som slutligen kunde finnas ämpligare. Hufvudsaken vore nu att insamla så mångas meningar som möjligt bland sällskaskapets ledamöter öfver den frågan, hvilketdera le ansågo skulle vinna mesta sympati. Sed:n vore förslaget lätt uppgjordt. Vic2 talmaanen N:ls Pehrsson samt riksdagsmännen Erik Andersson, Andreas Bengtsson! ch Lars Larsson (från Elfsborgs län) yttradel ig alla för den öfre kammarens väljande ur len nedre, och för den tankan, att endast ett sådant förslag skulle vinna sympati i landet.! Flere kommittenter i landsorten hade skrifvit! lerom till en af desse riksdagsmän. Kapten Westfält slöt sig till samma åsigt som öfverste af Forssell. Brukspatron Wern instämde i den tankan, att man ej borde nu bestämma sig ovilkorligt för någotdera förslaget. Hr löjtnant Wallenberg väckte ett serskildt förmedlingsförslag, att de nuvarande stånden skulle sammanträda på ett rum till öfverläggning, men vid olika meningar votera serskildt, då röstantalet skulle beräknas inom hvardera i brutet tal af det hela, och dessa brutna tal sammanläggas för att få ett resultat, deri sålunda äfven minoriteterna inom de serskilda stånden icke blefvo undertryckta. Detta förslag lades på bordet tills vidare. Slutligen beslöt sällskapet att ånyo sammanträda om thorsdag kl. Y4,7 e. m. och då genast utse en kommitt af tolf ledamöter, som eger att taga bestyr med de uppdrag sällskapet åt densamma kan öfverlemna, samt efter omstänligheterna föreslå de åtgärder, som kunna finnas lämpliga till reformens befordrande.sX vd Hze CIPRIANO ROMBERG:. En hvar, som följt den utöfvande tonkonstens företeelser, har säkert hos mången, eljest ej knappt begåfvad virtuos anmärkt ett visst vacuum, som fördelaktiga egenskaper i öfrigt ej fullkomligt förmå fylla, och hvilket alltid hindrar åhöraren att fritt öfverlemna sig åt den estetiska pjutningen. Vi mena denna brist på lugn, artistisk hållning, på fullständigare beherrskning af sitt instrument och sig sjelf, som utvisar, att den sista, ordnande handen vid verket ännu felas. Detta Schilerhafte, som Tyskarne kalla det, öfverser man gerna hos yngre, hoppgifvande artister, men ej hos mera utvecklade, som ofta stadgat det hos sig till ett maner, det de under hela sin bana förblifva trogna — ej sällan till följd af vissa ny-romantiska griller, som dock på sednare tider förlorat temligen i kredit. Man fattas vid sådana konstprestationer af samma oro, som när man ser en våghbals balancera på någon svindlande höjd, och andas ej lätt förrän. vågstycket, som så föga talat till skönhetssinnet, väl är öfverståndet. Man kunde från denna synpunkt benämna vissa virtuoser (och äfven kompositörer) för lärlingar, nemligen stationära, stundom rätt mycket firade lärlingar, i motsats till de egentliga mästarne, hvilka imedlertid stundom göra långt mindre lycka än de förre. Vi hafva tagit ögonblicket i akt att yttra oss något utförligt om dessa förstnämnda artister. emedan vi för närvarande kunna slippa att anföra exempel derpå, hvaremot vi med så mycket mera glädje begagna tillfället att nämna en konstnär, som synes oss innehafva de väsendtligaste egenskaper, hvars förening bildar mästaren: vi mena Cipriano Romberg, den utmärkte violoncellvirtuosen och kompositören. Man finner i hr R:s spel ej detta gnistrande, bländande element, hvarom mången tycks vara så angelägen, ej heller denna regellösa lek med känslorna, som stundom finner genklang i så många — händer: hans talang är för manlig att leka, för allvarsam för flärden. En lugn, ädel anda genomgår öfverallt hr Rombergs spel, rörer vår känsla genom sin skönhet, sysselsätter vårt förstånd genom sin tankeklarhet och fulländar det estetiska intrycket genom den harmoniska enhet och jemnhet, som meddelar sig till åhörarens sinne, och utan tvifvel endast af den i sin genre fulländade konstnären kan åstadkommas. Visserligen tager han vår fantasi mindre i anspråk, äfvensom han endast sällan vidrörer passionernas gebiet, och öfverhufvud ej synes älska skarpare dagrar i sina skildringar; men han förstår att bålla oss rikligen skadeslösa derför. Hr Romberg eger en ypperlig skola, hvilken röjer sig i hans utmärkt vackra och sonora ton, hans korrekta stråkföring och rena intonation, hans serdeles färdiga och precisa spel. För öfrigt märkes ej något vågadt, något ansträngdt i hans spel: han bekämpar intet, besegrar intet. Melodiska satser, passager i enkla och dubbla grepp, figurer, koloraturer — allt framträder lika säkert, lika lugnt. Det förhåller sig med hr R:s spel som med alla Isolida artisters: för att blifva förstådde, förutsätter det hos åhöraren ej musikalisk lärdom, men ovilkorligen ett oförvilladt, för det sannt Isköna i konsten öppet sinne. Hr Rombergs kompositioner, så mycket vi Ihört deraf, öfverensstämma med andan i hans spel: de äro behagliga och okonstlade, ega god formell hållning samt ren harmoni. En hulI vndförtjenst är deras från all öfverlastning fria linstrumentation, och sålunda utmärka de sig I fördelaktigt framför flertalet af den vanliga moIderna violoncellmusiken; äfven lärer br R.icke befatta sg med att skrifva variationer och dylikt i Servais, Kummers och Battas manår. ) Hr Romberg spelade sistlidne onsdag på kgl teatern 5:2 pjeser af egen komposition, nemligen en salongspjes: Ladieu, en enkel, rätt vacker melodisk sats; derefter hörde man Qvarnen, en karakteristisk tonmålning, hvars rytm erinrar om ämnet, dock med bibehållande aj KE a FO a Los cn KH ÄKlfat an