Aftonbladet – 6 mars 1848, sida 2

JSTUC IMULC pa ING UUISSalcU. ITegta OC Iolllio nya ledamöter antecknade sig denna afton, ,ch samlingen är nu så talrik, att den närvaande lokalen snart torde blifva för trång. Till ;rdförande för dagen utsågs hr grosshandlaren Schartau. Ofverläggningen var nästan liflivare, än de föregående aftnarne, och nästan amtlige talarne yttrade sig mel värma, men illika med ett lugn, en moderation och akting för olika öfvertygelser, hvilken icke kan nnat än fördelaktigt verka för den goda saken. Läsaren torde från den föregående redogöslsen erinra sig, att sällskapet hade beslutat ortsätta öfverläggningen öfver den å en pronemoria framlagda punkt, som innehåller, att n öfre kammare bör bildas genom val, till ika antal från hvarje af de nuvarande stånden. Först yttrade sig professor Thomander, uti ett dart och sakrikt föredrag, för detta förslag. Jan utgick ifrån den erinran, att han visserlisen icke ansåg det, i rationelt afseende, såsom någonting fullkomligt; men hans öfvertygelse var tillika, att ett på sådan grund bygdt förlag skulle möta mindre motstånd, än ett mera vå princip genomfördt, eller, som han ville alla det, ett radikalt förslag, att låta den ena cammaren väljas af den andra. För horom visade sig representationsreformen såsom en trängande nödvändighet, och vid sådana tillfällen, då man har starka motstånd att besegra, händer ofta, att det bästa är en fiende till det bättre. Det är godt och väl att säga, att tre, ;ex eller tio år betyda föga för staternas lifsid; men man har äfven i det hänseendet sett exempel på, att ögonblicket stundom kan betyda mycket och att försummade tillfällen cke så snart återkomma. Historien med natioaer som varit på återgång har visat, att deras bana gått såsom utför en backe, der farten ökat sig stundeligen, tills det slutligen gått såsom fallet utför en brant. Tal. erinrade, att det finnes två nationer i Europa, som företrädesvis kunna sägas hafva ett ridderligt namn, nemligen Sverige och Polen, och framställde härvid en önskan, att vi, varnade af Polens exempel, icke måtte, i afvaktan på ett fullkomligt reformförslag, för länge dröja med att undanrödja den hotande partiställning och splittring, som representationen för närvarande fö reter. (Vi kunna likväl icke efter minnet ansvara för annat än, att detta var syftningen och ungefärliga innehållet af professorns framställning.) Han trodde dessutom, att der po litiskt mäktiga klasser redan finnas, kan man icke helt och hållet undgå att göra afseende på deras tillvaro; när har det väl varit så stort table rase på gamla institutioner, som i Frankrike efter den första revolutionen? Der uppgjordes visst grundligen efter princip, men kunde likväl icke hafva bestånd; och det mest rationella förslaget kom aldrig längre än på papperet. Tal. för sin del ansåg framför allt angeläget, att öfvervinna det värsta; man behöfde väl icke frukta, att hvad som sedan kunde återstå bristfälligt lätt skulle kunna vidare reformsrass Han fästade ännu en gång uppmärksamheten derpå, att egentliga meningen vore, att man skulle göra det konservativa partiet ett anbud, som vore af den egerskap och så pass modifieradt, att ingen, med anspråk på sann heder och som ville anses ega någon fosterlandskänsla, skulle kunna vägra ait dertill lemna sitt samtycke, under förevändning, att förslaget vore för omstörtande cch obistoriskt. Hr öfverste A. Forsell deremot ansåg, att valen för de fyra stånden till öfre kammaren skulle blifva svåra och förslaget derigenom för konstigt att begripas af den stora mängden. Han erinrade deremot om buru belåtne norrmännen äro med sin grundlag. Der finnes knappast den minsta koja, hvarest icke ett aftryck i patentformat af grundlagen sitter på väggen, och barnen lära sig den utantill. Tal. kunde icke inse, att något annat än de obotfärdigas förbinder låg i vägen för antagande af ett förslag på samma grunder som det norska. Det har en stor enkelhet, och har, med den lyckligaste framgång, blifvit pröfvadt i några och trettio år. Den politiska föreningen med Norge vore ock en anledning att, i afseende på representationens sammansättning, närma sig detta land, och tal. citerade en härvid förut känd vers i afseende på föreningen med Norge: I Norden vara skall cn kraft, en enig vilja; Hvad Gud förenat skall ej menskor skilja. Friherrarne Hermelin och Raab talade nu, som förra gången, för modifikationer. Foh. H. erinrade, att msn icke borde vid bildandet al nya inrättningar glömma förflutna tider eller lösrycka sig från bestående förhållanden, och trodde att öfre kammarens väljande ur den nedre hvarken kan försvaras inför teorien eller den praktiska erfarenheten. Friherre Raab kastade en återblick på 1840 års förslag och dess öde, och frågade hvad orIsaken hade varit, att detta förslag föll, och äfven många de varmaste ifrare för reformen förklarat att de blott för principens skull voterat för detsamma, emedan de ändå visste att det skulle falla, om ej derföre att det, just för sin radikala egenskap, saknat tillräcklig sympatbi i landet, oaktadt alla de petitioner som voro föranstaltade till förmån för detsamma. (Ett lindrigt sorl på åtskilliga ställen i salen tycktes härvid tillkännagifva, att pluraliteten icke var alldeles af samma mening som tal., rörande omdömet om 1840 års förslag.) Riksdagsmannen Sahlström fann icke rimligt att tillsätta en kammare af fyra stånd. Kunde ej förstå att en reform byggd på så bepröfvade grunder, som den norrska grundlagens, enligt hvilka den ena kammaren väljer den andra, möter annat än inbillade svårigheter. Egennyttan och ståndsintresset, som draga parti af den närvarande ställningen, skola icke underlåta att säga nej äfven till modifikationerna; och har man ei hopp att genom kraften af nationens AA rr PA pj A OA PA —-—JQ mn sv -BB OO Em vd wnA an Fe ÖÖM Ge OO: PA ÖA -— PA OVR Ö MM