Aftonbladet – 2 mars 1848, sida 1

visar, ait svenska staten icke befinner sig inpå got sådant förhållande till Konungen och dei Koagl. familjen, att denna familj kan ega någr: andra avspråk på underhåll af staten, än de som blifvit tillerkändt familjehefen, den rege rande Konungen. I detta afseende har virre geringsfosm uttryckt hvad som behöfves, för st i framtiden bestämma förhållandena mellan fol ket och den kongl. familjen. Den har skiljt s: väl de kong!. prinsarne och prinsessorna, son bofvet, ifrån landets allmänna styrelse och för valtning (Reg.form. SS 44, 45 och 48) oct ställt dem under Kouungens enskilda; och er fö:jd deraf måste blifva, att det blott är till Konungen, som hofhållningsanslaget kan anv. sas, for att sedan af Hans Maj:t fördelas på familjens medlemmar. Detita förhållande, öfverensstämmande med hvad äfven hos andra nationer brukas, der förhållandena mell:n regenterna och folken blifvit i grundlagar bestämda och folkets representanter bevilja budgeterna, är så mycket nödvändigare att ju förr dess heldre hos o0s3 stadga, som eljest i kommande tider de största obehagligheter och invecklingar måste uppkomma. Med tiden uppstå flere grenar af konungaätten. Dessa och arfsrätten till tbronen inom äldsta grenen skola förr eller sednare framkalla med den regerande linien mer eller mindre närbeslägtade grener. Tänkom oss folkrepresentanternas ställning, om det skulle sf dem bero, att emellan alla dessa fördela serskilda anslag. Huru många schismer och försök att verka för de serskilda kongl. personerna skola icke förekomma? och staten skall slutligen belastas med en mängd hofbållningssummor, hvilka skola göra all tanka på förbättringar i samhällets öfriga bestyr omöjlig. Den enda, rätta principen i en konstitutionell stat, der regenten är skyldig att vid sina handlicgar höra rådslag, och dessa rådslag således böra betrygga äfven medlemmar af det kongl. buset att få sina andelar af ho hållningsanslaget bestämda efter behof och billighet, synes således vara, att bofhållningssummen 7 ett för all: anvisas till Kongl. Maj:t, som sedan låter fördela densamma enligt sitt i statsrådet fattade beslut. Men om detta lärer vara det enda rätta i fråga om sättet att anvisa anslaget till den kongl. familjen, så lärer frågan sedan endast blifva, huru mycket denna familj kan behöfrva för sina representztionskostnader, och huru mycket landet har råd och tillfälle att erbjuda. 1 det förra afseendet är det bekant, att vår nu varande Konungs hofhållningssumma är större, än någon af fordna Konungars, med undantag af Hans Ma;:ts framlidne fader, som hade densamma. Det är äfven kändt, att H. M. Konungen, utom denna summa och de serskilda bidrag Rikets Ständer beviljat till H. M. Eakedrottningen, H. K. H. Kronprinsen och de öfriga Kongl. Prinsarne, för sin egen familj utur riksgäldskontoret årligen lyftar 260,000 rdr bko; så att den Kongl. familjen personelt uppbär af staten 740,000 rdr bko, alla de serskilda hofoch slotts-statsutgifterne oberäknade, och detta blott af Sverige: — således Norges anslag oberäknadt — hvilket, om det ock antages till största delen ämnadt att användas för H. M. Konungens och den Kongl. familjens vistelse derstädes, likväl måste derunder anses ansenligt förminska utgifterne här. Vi synas således icke böra betvifla, attju H. M: Konungen i framtiden med dessa betydliga summor kan låta bestrida sin familjs utgifter, underlättade såsom de äro af vår utmärkt rymliga och beqväma slottslokal, der en gemensam bushållning så lätt kan anördnas till hela familjens beqvämlighet och trefnad; och om, såsom det synes mig naturligt, tillika afses, att vår konungafamilj har den lyckan att eza en icke obetydlig enskild förmögenhet — ett förhållande, som icke på hundra år varit: händelsen här i landet — så torde frågan om behafvet af ett serskildt, förhöjdt anslag till H. K. H. Kronprinsen kunna anses besvarad. Mea det återstår nu, att äfven utreda den andra frågan: har landet tillfälle att erbjuda till sin Konungafamilj mera än hvad den nu åtnjuter? Jag svarar härtill ett öppet och ärligt nej — och behöfver såsom bevis endast åberopa den inom detta stånd väl bekanta ställningen hos den skattdragande delen af folket, samt det vid denna Riksdag af Kongl. Maj:t sjelf yppade förhållande, alt betydliga utgifter icke kunnat med: de hittills beräknade anslagen fullgöras, att för högst vigtiga ändamål stora -ummor behöfvas, samt att för statsverkets framtida underhåll Regeringen sjelf icke kunnat föreslå Rikets Ständer andra tillgångar af någon betydenhet, än de medel, som till ett alldeles öfverdrifvet belopp skulle påräknas af en, efter allt utseende, orimlig bränvinsbeskattning. Under sådana förhållanden kan väl ingen, mad sken af sanning, påstå, att landet är i den lyckliga belägenhet, att Rikets Ständer kunna anslå en så betydlig förökning i hofbållningssumman. Man utropar, att det likväl af ålder varit brukligt, att åt thronföljaren erbjuda ett be.ydligare belopp, än det nu äskade. Men dels iro beräkningarne af myn:värde och priser oullständiga och ofia alltför obetänkta, dels härm——— em TE