Aftonbladet – 1 mars 1848, sida 1

Ilandet i England skulle va:a alldeles motsatsen af I , talet, än det större. Iskulle vara löst och obestämdt framkastadt. Jag Idetta utgör något argument emot principen. Det I vore, mine herrar! alldeles utomordentligt; det vore Inet endast fått ett lagförslag, som i allmänhet, 1i några få penndrag, ålägger församlingarne att förhvad jag uppgifvit. Jag vill blott taga mig friheten i anledning deraf anmärka, att min uppgift icke hade afseende på England, utan endast på Sverige. I afseende på Sverige åter har frih. sagt, att de fattiges antal här icke utgör så stor del, som en tiondedel af befolkningen. Då säger jag blott: så mycket bättre; då böra vi också vara så mycket dättare i tillfälle att försörja det mindre anHr Gripenstedt har äfven andragit såsom ett kardinalskäl emot antagande af den sats, som hr Cederschiöld i sin motion framlagt, att hans förslag kan för min del icke instämma i den tanken, att mera än man af någon menniska kan begära, att man uti ett ämne, hvaruti så många, af hvad man kunde kalla sjelfva samhällsorganismens mysterier ingå, som i frågan om fattigdomens förekommande och afbjelpands, skulle kunna genast framställa ett fullt tilifredsställande förslag. Det vore snart sagdt ett underverk, att sedan man förut i ämsörja sina fattiga utan att uppgifva något närmare om sättet att fullgöra denna skyldighet, det vore, säger jag, underverk, snart sagdt, att kunna på en gång stiga fram och säga bestämdt huru denna sak bör ordnas. Det måste vara just derföre att detta icke låter sig göra genom något recept på förhand, som samhällsmedlemmarnes uppmärksamhet behöfver allvarligare riktas åt detta håll för att, genom allas medverkan, eftersöka och utfinna det bästa sättet; och just derföre är det äfven nödigt att organisatiover inom större distrikter än församlingarne för detta ändamål inrättas. Om för öfrigt blott en tiondedel af de tänkande och bildads inom samhället ville egna blott en fjerdedel af den tid, som de nu egna åt andra tidsfördrif, t. ex. att spela kort, till utgrundande af utvägarne att försörja de fattige, då skulle från detta ögon lick frågan snart komma att antaga en mera bestämd form än hittills. Hr Åkerman har förklarat, att det icke vore värdt att sitta och uttänka förslager i dessa ämnen uti studerkammaren. Jag måste visserligen erkänna, att jag icke kan hafva så vidsträckt erfarenhet som han i desga frågor. Likväl tager jag mig friheten! nämna, att hvad jag nu i dag anfört icke härleder! sig från studerkammaren, utan ifrån erfarenheten, dels derföre att jag sjelf i flere år varit ordningsman inom en församling här och ledamot af kommunal-nämnden, dels genom min egenskap af publicist och redaktör af en tidning, hvarigerom jag varit i tillfälle att se huru dussintals personer nästan dagligen komma med de mest giltiga bevis på nödställd belägenhet och klaga sin nöd för att! få en supplik till -allmänheten i tidningarne. Del hafva med sig betyg af läkaren och presten; men det fiones ingen auktoritet dit de kunna vända sig dermed och blifva hjelpte, när de t. ex. hållal på att blifva afbyste ur sin usla boning för bristande medel att betala -hyran,. och så vidare. De hafval då ingen. annan utväg, ingen annan bjelp än att vädja: till publikens barmhertighet; men som dessa suppliker återkomma så ofta, och det någon gång äfven kan hända, att den enskilda välgörenheten träffar på otacksamma eller eljest dåliga menniskor, så är denna väg icke. särdeles fruktbärande och ! kan i allt fall endast komma ett högst litet antall L f 8 V a r f af den behöfvande mängden tillgodo. Hr Åkerman: har äfven sagt, att det bästa sättet att komma till det mål!, man eftersträfvar, vore att lära massan af svenska folket att icke lefva och njuta för dagen. Pet är ganska lätt sägdt och har visserligen såsom allmän sats ofta sin tillämpning. Hos den obildade finnes, och erfarenheten besannar det ty värr ofta, en håglöshet, som förleder: honom att icke spara något för morgondagen. Men om man betraktar den arbetandes vilkor, så måste man dock medgifva, att de för det mesta icke lemna? någon möjlighet för honom till utsigt för framtiden. I Forssells statistik står uppgifvet, efter autentika handlingar, att arbetare på landet, om man räknar . g e 0 familjen bestående af mannen, hustru och 3:ne barn, efter den lön som vanligen bestås en torpare i medlersta Sverige, icke hafva mera än 3 sk. 10!; rst. rgs om dagen på personen att lefva af. Om nu detta är förhållandet. — och utan act vidare ingå uti specialiteterna af denna, räkning — så lärer dot5 medgifvas, att man icke kan hafva stora pretentioner på att dessa arbetare skola kunna lefva mer än för dagen eller -bespara något för framtiden. :Vilt hafva sett att personer, som befunnit sig i mycket ! fördelaktigare vilkor, likväl icke sparat något, för! sin framtid, oaktadt de kunde det. Exemplen trorS! jag i dessa fall skulle vara de bästa ledare för folket. å H: ÅKERMAN, FREDRIK: I fall motionären ansåg att jag uti mitt yttrande gått nog strängt till väga, så kan jag icke neka att han har sökt att betala mig med samma mynt; men jag skall söka till så godt jag förmår, alltid helt kortligen, att reda mig: Han. åberopar, såsom stöd för sitt förslag till strafflöshet, ett enahanda stadgande derom i landskapslagarne, men han har bjelpt mig på samma gång, genom sin citation att på den tiden straffades stöld med lifvets förlust, och då lärer han väl sjelf erkänna, att de lagarne numera icke i förevarande fall hafva någon auktoritet. Han åberopade vidare ett, såsom han sjelf ansåg, paralellt stadgande i nya agförslaget i afseende på rättigheten till försvar då ifvet är i fara. Det må vara den värde motionäen förbehållet att ställa detta stadgande och det å uf honom gjorda förslag i parite med hvarandra. Då han jmedlertid åberopat auktoriteter, så vill jag ck, med afseende på mitt yttrande att man icke orde kunna hoppas att lösa den svåra och vigtiga rågan. inom spekulationens område, anföra de re-le ultater några auktorer kommit till under sina fun-tu leringar. Jag minnes nemligen att i ett arbete,a! om utgafs för några år sådan och då förordades afm idningarne, handlande om fattigvården i alla län-fö ler och utgifyvet af en f. d. fransysk finansminister, )Y mm jag minnes rätt, Duchatel, och en prestman vid Jår amn Noville, författarne, efter att hafva redogjort or ör alla länders fattigvård och framställt en mängd j2r tatistiska beräkningar, omsider kommo till det slut-S? esultatet, att all legal fattigvård borde upphöra. Jag hemställer huruvida det vore kristligt, huruvidalhi let vore klokt att antaga den satsen. Bredvid denI sin ia författares konklusion bör jag nämna ett arbete, til om nyligen -utkommit, af en. person, som jag trorleft afva rest utrikes på allmän bekostnad för att taga loc sännedom om främmande länders fattigvård. Han bl ramställer deri den paradoxen, att arbete för dags-tig jenning, antagande. af tjenst emot lön, vore den rie medborgaren ovärdigt, och omnämnes derförevä f honom de hvitas slafveri!! Tillsådana resultatertid sommer man, då man spekulerar utan att bry signu m hvad erfarenheten har att lära. fre Till. svar på hr Gripenstedts fråga huru man skulle ra! örfara med dem, åt hvilkå arbete erbjöds, men som sa! ndock icke ville arbeta, yttrade hr Cederschiöld,lar! tt de borde få svälta ihjel; men jag hemställer ofs detta skulle blifva nå ämplig ellerlmi uruvida d nåifälid AR vå hHågon lämplig enter oår ST REF FD Er oh 228 Am